I slutet av förra veckan så kom den då: opinionsmätningen där Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna är nästan på vippen lika stora. Det skiljer delar av procentenheter mellan de båda partierna. S får 23, 1 procent av väljarna. SD 22, 9 procent. (Demoskop/Expressen 3/10)
Det är hugget som stucket vilket av partierna som är störst. Lägg därtill att Moderaterna når upp till nästan 20 procent. Var och en förstår att medborgarnas intresse för liberala vänstersvängar när det gäller invandring och integration är mycket begränsat.
Vi kommer aldrig att få veta hur det egentligen förhåller sig. Men personligen är jag av den uppfattningen att mycket hade kunnat vara annorlunda om S och M – eller i vart fall S eller M i regeringsställning – hade agerat kraftfullt och direkt mot tiggeriet och mot de historiskt sett höga invandringsnivåerna under de senaste 15 åren.
Socialdemokraterna och Moderaterna har antingen varit upptagna med att regera eller med att opponera mot regerandet. Ingendera av positionerna har haft något större utrymme eller bedömt intresse av vare sig tiggeri eller invandring. SD fick därmed hela spelplanen i de frågor som engagerade och oroade medborgarna mest.
Mycket har talat emot SD. Det egna partiets ofärdigheter och extremister från järnrören och framåt har självfallet varit bromsoljor i framryckningen. Den samlade kampanjen mot SD från övriga partier och från medierna har också bromsat tillväxten.
Men när år lagts till år så har motgångarna vänts till framgång. SD har blivit skickligare och mer medborgaranpassade. Människor långt utanför SD:s valkretsar har också upprörts över vad som på goda grunder upplevs som mobbning mot SD från medierna och från övriga partier.
Sverigedemokraterna växer också på Moderaternas bekostnad. Men den tillväxten handlar nästan uteslutande om invandringsfrågan. För Socialdemokraterna är riskerna större än så. Sverigedemokraterna är ute efter att ta Socialdemokraternas plats.
Gjort är gjort och spilld mjölk är spilld och allt det där. Och det är sannolikt inte kört. Socialdemokratins fenomenala regeringsrekordinnehav i Sverige handlar inte om ideologier av något slag. Däremot är framgångarna ett resultat av att ligga nära stora och breda medborgaruppfattningar om viktiga frågor. Det är det man har missat på senare tid. Man förväxlade sunt medborgarmotstånd mot tiggeri och höga invandringstal med Hitler och rasism. Då går det som det går.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se