Den här helgen samlas Sverigedemokraterna till sina landsdagar. Ombuden diskuterar politik, fattar beslut om motioner och program och väljer styrelse och ordförande. 

För första gången i sin partihistoria samlas Sverigedemokraterna denna gång till landsdagar i ett opinionsläge där de kanske är Sveriges största parti. Opinionsmätningarna har lite olika utfall på procentenhetsnivå. SD är störst i någon mätning. S är störst i andra mätningar.

Experternas bedömning är att det inte går att avgöra om det är S eller SD som just nu är största parti i opinionen. Vilket naturligtvis är en stor framgång för Sverigedemokraterna. Efter flera år i den mer obskyra lingonserien tog sig partiet in i riksdagen 2010 med 5, 7 procent av rösterna i ryggen. Ett resultat som nu har växlats upp till runt 22, 23 procent.

Allt är dock inte bara frid och fröjd med att vara största parti. Att vara "ansvarslös opposition" där SD i åratal kunna hänvisa till hur de utestängts från allt inflytande och Sverige "därför ser ut som det gör"; det är ett tillstånd som har sin logik.

Att vara ett parti – som partisekreteraren Richard Jomshof skriver i handlingarna till landsdagarna – som "om vi spelar våra kort väl (--) har en reell chans att styra Sverige efter nästa val"; det är ett tillstånd som har en annan logik.

Det är ett stort steg från ansvarslös opposition och till att styra Sverige. Det är också många som behöver gå uppför trappsteget på ett någorlunda samlat sätt. Partiets ledning och mest aktiva, partiets kommun- och regionpolitiker, partiets medlemmar och – viktigast av allt – partiets väljare och sympatisörer behöver gilla det nya läget och uppskatta den nya sikten från det högre trappsteget i politiken.

Psykologiskt handlar det om självbilden. Sanningssägare i riksdagsbänken har sin publik medan det inte går att utgå från att kompromissatörer i regeringsbänken har samma publik. Det ena är en konst. Det andra är en annan konst. Från tid till annan och från och till så är de där båda konstarterna naturligtvis möjliga att förena.

En av socialdemokratins främsta framgångsfaktorer under det senaste seklet har solklart varit förmågan att så att säga gå i opposition mot sig själva. Ett mer opolerat LO har dundrat från sin kant medan den mer finkänsliga vänsterfalangen har fått besserwissra på sin kant. Bredden har varit spetsen och spetsen har varit bredden.

Frågan är om SD har vad som krävs? Eller väntar nu "de darrande nervernas epok" för Jimmie Åkessons framgångsmaskin?  Idag lördag talar partiledaren Jimmie Åkesson på Landsdagarna. Jag är där och lyssnar mycket noga.

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se