Att få ut ett budskap till hela befolkningen är mycket svårt. Jag minns hur läraktigt förvånad jag blev när jag i början av det här millenniet läste en undersökning där det mättes hur pass väl som folk kände igen ledande personer i samhället.
Dåvarande statsminister Göran Persson hade under mer än ett decennium varit oerhört mycket exponerad i media i alla tänkbara program och kanaler. Ändå visade det sig att det var långt under 100 procent av de tillfrågade i undersökningen som kände igen honom på bild.
Där drabbades jag av insikten om hur lätt det är att misstolka samhället om man inte ställer sig vid sidan av sig själv och tittar på samhället med öppna ögon.
Samme Persson – som dessutom älskade att tala och missionera – sa en gång när jag lyssnade att "precis när du börjar spy av leda över dina egna ord, när du för trehundrafemte gången i rad håller samma tal, precis då är det någon som räcker upp handen och säger: varför har du aldrig talat om det här förut?!"
Upprepning är all pedagogiks moder. Och kontroll av att kunskaper och insikter verkligen sjunkit in är all pedagogiks fader. Samma sak gäller för information.
Lärdomarna från Göran Persson dyker upp i huvudet i dessa coronatider. Budskapen från Perssons efterträdare och statliga myndigheter har målet att ändra beteenden och vanor hos befolkningen. Pedagogiken bygger på ett slags "auktoritär frivillighet", för att låna ord av Ekots reporter Tomas Ramberg i dennes recension av statsminister Stefan Löfvens tal i SVT på söndagskvällen.
Frågan är hur många av oss snart tio och en halv miljoner människor som bor i Sverige som vet vem Stefan Löfven är? Och hur många förstår vad han säger?
Säg att en halv miljon inte förstår svenska. Säg att en miljon av oss förstår men inte bryr sig särskilt mycket. Säg att en tredje miljon både förstår och bryr sig men lyssnar ändå inte eftersom de av en rad olika orsaker tycker att Löfven och "alla andra jäkla epidemiologer" har fel?
Det är en uppförsbacke för den som vill nå alla. Eller ett mer realistiskt mål är kanske att erövra ett slags "flockkunskap" som är tillräckligt stor för att ha effekt och bilda norm? Och kanske är regeringen/staten på väg att lyckas med det målet?
I en undersökning från Svd/Sifo (24 mars) uppger 52 procent att de anser att regeringens coronapolitik är väl avvägd mellan folkhälsa och ekonomi.
Tillvaron är kanske något mindre polariserad och tilliten något större nu är före corona. Något slags enande budskap har hittat hem. I så fall har vi ett tillstånd som Socialdemokraterna bör vara mycket aktsamma om.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.