Det gäller ju att försöka hålla sig lite kylig. Tills något nytt val har hållits till riksdagen så är det siffrorna från september 2018 som gäller. Då fick Socialdemokraterna 28 procent medan SD fick 17 procent av rösterna. Valresultatet från 2018 var dramatiskt i sig själv: SD: s bästa val och S sämsta val. 

Riksdagen avsatte den sittande socialdemokratiske statsministern Stefan Löfven med en betydande majoritet. Med ungefär samma majoritet antog riksdagen därefter ett budgetförslag från Moderaterna och KD. Ett par månader senare omvaldes Stefan Löfven likafullt som statsminister. Det är så det ser ut.

Tidigare i veckan publicerade DN-Ipsos sin senaste opinionsmätning.  Socialdemokraterna dalar ner till 24 procent medan Sverigedemokraterna stiger upp till 23 procent. Socialdemokraterna  har varit största parti sedan riksdagsvalet 1917. I opinionsmätningar har S vid enstaka tillfällen – framförallt  under några månader 2009 och vid några mätningar fram till bottennoteringen 23,7 procent  (Ipsos januari 2012) – legat under visavi Moderaterna med ibland flera procentenheter.

I valen har dock S lyckats hålla undan. 1920 var det ganska nära; då skiljde det bara knappt två procentenheter mellan S och M på andra plats. Riksdagsvalet 2010 bjöd på det tightaste valet hittills. Då var skillnaden bara 0, 6 procentenheter i socialdemokratisk favör. 

Att Socialdemokraterna på allvar utmanas som största parti är kort sagt mycket ovanligt men inte helt unikt. Det nya med dagens situation är att det inte är Moderaterna som nafsar S i hälsenorna; eller som springer förbi i opinionsmätningarna. Nu står kampen istället mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna; ett parti som gjorde entré i riksdagen så sent som 2010. 

Många av de som röstar/säger att de vill rösta på Sverigedemokraterna har tidigare röstat på Socialdemokraterna. Steget mellan de båda partierna är inte särskilt långt; i vart fall i jämförelse med att som traditionell S-väljare byta till Moderaterna. 

S och SD är olika partier. Men de är mer lika varandra än vad till exempel S och M är. Partinamnen antyder stora ambitioner. Där högern vill till höger och vänstern vill till vänster där vill S och SD bygga demokrati på den sociala rättvisans respektive på den svenska nationens grund. Omvänt är de svenska Socialdemokraterna ett mycket nationellt medvetet parti medan SD i sin tur är mycket medvetna om den sociala frågans betydelse för partibygget. 

Mycket talar för att envigen mellan S och SD kommer att prägla det närmsta året. Det är nervöst i båda partierna. Jag gissar att det är mest nervöst på Jimmie Åkessons kontor. Det är ett stort och krävande steg att snart/nästan/möjligen vara Sveriges största parti i opinionsmätningarna. Hur ska det pundet förvaltas för att kunna lösas in i hårdvaluta vid nästa riksdagsval? 

Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se