En politik för säkerhets skull – inte för syns skull

Nyligen presenterade regeringen sitt förslag om så kallade visitationszoner/säkerhetszoner.

Om polisen bedömer att det behövs en säkerhetszon i Garnisonen i Linköping så kommer det att bli så. Inte för syns skull utan för säkerhets skull.

Om polisen bedömer att det behövs en säkerhetszon i Garnisonen i Linköping så kommer det att bli så. Inte för syns skull utan för säkerhets skull.

Foto: Victor Bomgren

Krönika2024-02-17 06:15
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Polisen ska få lagliga möjligheter att upprätta tillfälliga geografiska områden där visitationer av personer och fordon ska kunna ske utan konkreta brottsmisstankar. 

Det speciella med zonerna är att de ger polisen möjlighet att agera kraftfullt brottsförebyggande. Utifrån underrättelseuppgifter kan polisen inrätta zoner för visitation utan konkreta brottsmisstankar av fordon och personer på lämpliga platser. Såsom landet ligger kommer säkerligen många av dessa zoner att upprättas i utsatta förortsnära miljöer i större städer. Så är det. Vare sig poliser eller politiker kan ju låtsas att problemen ser annorlunda ut än vad de faktiskt är. 

Men självklart: Skulle det visa sig att det behövs en tillfällig brottsförebyggande visitationszon på Södermalm i Stockholm eller på Garnisonen i Linköping så kommer det att ske. Men i så fall inte för syns skull. Utan för säkerhets skull.

Alla invändningar mot förslaget ska inte viftas bort. Ungefär 85 procent av de misstänkta i skjutvapenvåldsärenden är enligt Dagens Nyheters "fakta i frågan" födda utomlands eller har minst en förälder med utrikes bakgrund. Det finns risker för att svenskar med utrikes bakgrund orättmätigt kan komma att utsättas för fler visitationer än inrikes svenskar. 

Själv blev jag första gången varse dessa risker runt 1996 då jag gjorde en studieresa till polisen i London. Där var det stora debatter om att svarta människor i dyra bilar löpte betydligt större risk att bli stoppade i poliskontroller än vita personer i dyra bilar. Men detta är snart trettio år sedan. Metropolitan Police i London och även den svenska polisen arbetar och agerar numera i verkligheter där det är vardag att hantera sådana risker. 

Det finns majoritet i riksdagen för zonerna. Vilket är bra och viktigt. Men givet Sveriges problem borde majoriteten vara mer manifest i hela samhället.

Det lever dock kvar såväl daterade fördomar mot polisen som en pinsam identitetspolitisk beröringsångest inför de svenska realiteterna. Att ordföranden vid Uppsala universitet Anne Ramberg har jämfört visitationszonerna med förföljelser mot judar i Nazityskland är fruktansvärt obildat. Att Centerpartiet och Miljöpartiet har anmält justitieminister Gunnar Strömmer till Konstitutionsutskottet i detta sammanhang är nästan lika bedrövligt som att Socialdemokraterna utifrån ängsliga argument om skydd för utsatta förorter tänker rösta nej till säkerhetszonerna. 

Justitieminister Gunnar Strömmer har majoritet i riksdagen för förslaget om visitations/säkerhetszoner. Det är bra. Men majoriteten borde vara större än enbart regeringsunderlaget. Möjligheten för ökad säkerhet i samhället borde överflygla lusten till identitietspolitiskt buller och bång.
Justitieminister Gunnar Strömmer har majoritet i riksdagen för förslaget om visitations/säkerhetszoner. Det är bra. Men majoriteten borde vara större än enbart regeringsunderlaget. Möjligheten för ökad säkerhet i samhället borde överflygla lusten till identitietspolitiskt buller och bång.