Den tidigare KD-ledaren Alf Svenssons rekord på trettiofyra år – tre år som ungdomsordförande och 31 år som partiledare – är nog i fara om Åkesson håller sig kry och frisk; vilket hans låga ålder (42) torde underlätta. 

Tidigare i veckan  (7 april) publicerade Göteborgsposten en längre intervju med Jimmie Åkesson. I en "nyhetsanalys" av intervjun sammanfattar GP:s reporter Arne Larsson Jimmie Åkessons starka position i den svenska politiken: Han har visat "nästan unikt tålamod. När andra partier har kryssat hit och dit beroende på hur vindarna blåst har SD under Jimmie Åkesson hållit en stadig kurs hela vägen. (--) Det är tydligt att den här strategin uppskattas av en hel del väljare. Man vet vad SD vill. Partiet har tagit sig dit de är "helt av egen kraft. Andra partier har motarbetat och baktalat dem. Partiet har inga andra lojaliteter än mot sina väljare och inget intresse av att sälja sig billigt och svika dem."

Det ligger nog mycket i Arne Larssons bedömning. Just därför borde Socialdemokraterna byta strategi snarast möjligt. Det går inte att skitsnacka och/eller skrämma bort vare sig SD eller Moderaterna från scenen.

I intervjun med GP säger Jimmie Åkesson att han "snart vill inleda sakpolitiska förhandlingar (med M och KD) för att ta fram en färdplan för de kommande fyra åren." Så kommer det nog också att bli; ett slags lättvariant av de fyra borgerliga partiernas då framgångsrika alliansbygge inför öppen ridå under ett drygt år före valet och maktskiftet 2006. 

I en intervju med P1-Morgon (7 april) såg Åkesson även vissa öppningar för att kunna förhandla också med Liberalerna om vissa sakfrågor. Får man till något sådant på höger/SD-kanten så kommer det att sätta press på den S/vänster/liberala sidan att åstadkomma något liknande. 

För dagen är det nästan helt jämnt i opinionen mellan de båda sidorna. Vettig sakpolitik i de stora och tunga frågorna där väljarna i stora drag kan se vad som kommer att hända om de röstar si eller så; det kommer sannolikt att ha en avgörande betydelse för valutgången. 

S, C och V borde kunna uttrycka en samsyn på vägen framåt när det till exempel gäller arbetslösheten, sjukvården, klimatet och brottsbekämpningen. Partierna har hur som helst inte råd att nonchalera den uthållige Åkessons sakpolitiska ambitioner för Sverige. Det är en sak som är säker.