Sedan han ohappans – som man sa förr om något man inte såg komma – blev partiledare och statsminister har Stefan Löfven förvisso hanterat en lång rad kriser och svåra prövningar.
De allra flesta av dessa har dock varit av den politikpolitiska arten där Löfvens strategiska och politiska kunnande har tagits i anspråk för att hålla Socialdemokraterna kvar i regeringsställning. Vilket självklart är nog så viktigt för den som vill regera. För den stora allmänheten – utanför det partipolitiska komplexet – är det emellertid mindre intressant med maktstrider om vem som ska ta vem i regeringskvarteren.
Stefan Löfven har hur som helst prövats och visat sig hålla vid ett flertal tillfällen. Knappt hann han bli vald förrän budgetkrisen slog till i och med att SD röstade på de fyra borgerliga partiernas gemensamma budgetmotion. Efter några kast hit och dit med ett extraval på tapeten sydde Löfven ihop en decemberöverenskommelse som garanterade att den "största partigruppen" skulle få igenom sin budget. Ett innovativt steg onekligen; här sjösattes en egen variant av vad som är majoritet.
DÖ höll ända fram till nästa val. I november 2015 slog invandringskrisen till. Stefan Löfven släpade med sig Miljöpartiet upp på scenen för att signalera en omläggning i politiken. Eftersom den utomeuropeiska invandringen – något annorlunda sorterad – fortfarande ligger på ungefär samma nivåer nu som då, så räknar jag in invandringslösningen i det politikpolitiska komplexet. Sakfrågan är omöjlig att lösa för Löfven; regeringshänsynen till MP – och nu även till C – stoppar honom.
Löfven klarade elegant ut misstroendehoten i samband med Transportstyrelseskandalen. Tre toppfigurer fick gå – varav två är tillbaka i regeringskvarteren – och han fick C med sig i stödet för den hotade försvarsministern. Efter valet 2018 fick han till ett Januariavtal och lyckades trots underläge 40-60 i riksdagen att bli vald till statsminister igen och därmed behålla Rosenbad i socialdemokratisk ägo.
Det känns i luften att Löfven nu har befriats från det partipolitiska kattrakandet. Han får nu använda sin kyla och sin strategiska kompetens för att lotsa Sverige genom den konfliktfyllda och högljudda Coronasmittan. Helt plötsligt har socialdemokratiska Sverige en egen linje igen när det gäller ekonomi och sammanhållning. Det var länge sedan. Rätt eller fel kommer att visa sig. De flesta av oss som fattiga och syndiga människor har ingen aning för nu. Men det känns bra med Löfven.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.