Widar Andersson: De har blivit kvarnstenar om varandras halsar

Miljöpartiet grundades 1981. Den som drog i gång det hela var Per Gahrton; folkpartistisk riksdagsledamot som även varit ordförande för partiet ungdomsförbund.

Gahrton var också författare. I boken "Det behövs ett framtidsparti" (1980) formulerade han sin kritik mot det dåvarande läget i landet. För några år sedan återvände det tidigare språkröret i MP Birger Schlaug till Gahrtons bok i en krönika i tidskriften "Syre": "Gahrton beskrev riksdagen som en maktlös pratkvarn där en förlamande blockpolitik dödade ledamöternas initiativförmåga och kreativitet. Han skrev om tomma framtidsvisioner. Han skrev om den materialistiska tillväxtmodellen som ett hot mot både natur och människa. Han skrev om ”allt ruttet och förljuget” som strömmar fram ”ur det becksvarta hål som hos partipolitiker sitter på själens plats”. Ja, jisses. Det var ord och inga visor. Jag njöt i fulla drag."

Under de fyrtio år som gått sedan Schlaug för första gången läste boken "Det behövs ett framtidsparti" har väl hans njutningskänslor avtagit steg för steg. I sin krönika i "Syre" argumenterar han snarast för att MP borde lämna regeringen eftersom man inte får särskilt mycket mer gjort än att understödja socialdemokraternas maktinnehav och att "legitimera sådant som man aldrig någonsin skulle försvara i opposition."

De interna MP-argumenten för att lämna/stanna lägger jag mig inte i. Däremot ter det sig som alltmer uppenbart att Miljöpartiet och Socialdemokraterna har blivit kvarnstenar om varandras halsar. De drar ner varandra istället för att gå före varandra jämsides i ett samarbete som lyfter och berikar regeringen och Sverige. 

Miljöpartiet har under lång tid parkerat under fyraprocentsspärren och skulle åka ut från riksdagen om det hölls val idag. Socialdemokraterna har fått en Coronapuff uppåt i opinionen och ligger nu enligt de senaste mätningarna ungefär på sitt valresultat från 2018. Men tendensen är på nedåtgående. Procentenheterna dalar så sakta från S-trädet i takt med att de invandringskopplade samhällsproblemen återigen dominerar människors varseblivning.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet borde kunna skiljas åt som vänner. För stunden är allt vad de har att erbjuda varandra förlamning respektive förnedring i de tyngsta samhällsfrågorna. Om de båda partierna släpper varandra nu så kan det kanske bli lättare för dem att finna varandra igen efter nästa val. Det är nog inga överord att påstå att framtiden ligger i stöpsleven för både Lövin och Löfven.