De mest tydliga förlorarna under året som gått är det regeringsblock som tidigare under namnet Alliansen styrde landet under åtta år. Det blocket finns inte längre.
Drygt ett år har gått sedan riksdagsvalet 2018. Ett val som alla vann och ett val som många förlorade. Sverige har en regering som består av Socialdemokraterna som vann eftersom de inte förlorade så mycket som de trodde och eftersom de än en gång kunde bilda regering och av Miljöpartiet som vann eftersom de inte åkte ut ur riksdagen som många trodde att de skulle göra.
För att kunna ha makten som regering med enbart 116 av riksdagens 349 mandat i ryggen lyckades regeringen förhandla fram ett avtal med stödpartierna Centerpartiet – som vann på riktigt och gjorde sitt bästa riksdagsval på trettio år – och Liberalerna, som vann på ett miljöpartiliknande vis genom att lyckas klamra sig fast i riksdagen med nöd och näppe.
För att Stefan Löfven skulle kunna väljas till statsminister krävdes också att Vänsterpartiet – som likt Centerpartiet också vann riktiga valframgångar 2018 – släppte fram regeringen trots att regeringsbildningens viktigaste syfte – enligt Centerpartiet – var att isolera ”ytterkantspartier” som just Vänsterpartiet från allt inflytande.
På oppositionsbänkarna sitter de tre partierna Moderaterna, som vann eftersom de lyckades behålla platsen som näst största parti, Kristdemokraterna, som vann på riktigt och gjorde sitt bästa val sedan Alf Svenssons höjdartider, och Sverigedemokraterna som vann ökat stöd på riktigt likt de gjort i varje val som de ställt upp i.
De mest tydliga förlorarna under året som gått är det regeringsblock som tidigare under namnet Alliansen styrde landet under åtta år. Det blocket finns inte längre.
Vänsterpartiet ingår också i förlorarskaran. Under den föregående mandatperioden var V i centrum. Partiet förhandlade budget med S och MP och hotade på ledig tid direktörer och kapitalister med vinstförbud och ragnarök. Allt det är borta nu. Vänsterpartiet är helt oviktigt i politiken och lär istället ägna sig åt maktkamper och falangstridande under en period.
Politik är inte vilken bransch som helst. Uppgiften är att förvalta den demokratiska parlamentarismen på sådana sätt att hantverket åtnjuter medborgarnas och väljarnas förtroende i rimligt höga doser. Så är inte fallet nu. Förtroendesiffrorna är tvärtom rekordlåga såväl för partiledarna som för tron på att politiken tar hand om Sverige på ett bra sätt. Därför är så många förlorare. Finns det någon vinnare i det sammanhanget så är det väl det parti som gärna stängs ute från att ens få chansen att ta ansvar att bygga förtroende.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren. widar@folkbladet.se