Nyligen förlorade Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna mycket knappt en votering i riksdagen där de fyra partierna ville att det statliga bolaget Vattenfalls beslut att stänga två av sina kärnkraftsreaktorer i Ringhals skulle omprövas av regeringen.
Den omröstningen vann regeringssidan. Visserligen hårfint men ändock. På fredagen i förra veckan slog M, KD, SD och L till igen. När EU-nämnden röstade om vad regeringen skulle säga på denna veckas toppmöte i EU om klimatkrisen så blev EU-nämndens beslut att Sverige genom miljö-och klimatminister Isabella Lövin (MP) ska förespråka kärnkraft som en lösning på klimatkrisen.
EU-nämnden är något annorlunda sammansatt än riksdagen i stort vilket gör det möjligt för de tre oppositionspartierna plus Januariavtalspartiet Liberalerna att bilda majoritet. Isabella Lövin är nu därför tvingad att åka ner till Bryssel och förespråka en helt annan politisk linje än den hon egentligen har.
EU-nämndens beslut är väl mest att betrakta som ett nålstick. Isabella Lövin och den övriga regeringen har ju under två av sina snart sex år vid makten fått regera på oppositionens budget utan att det fått regeringen att avgå. I jämförelse är EU-nämndens beslut tämligen beskedligt.
Isabella Lövin har inte mycket att välja på. I en parlamentarisk demokrati är det riksdagen som bestämmer. Och i den svenska riksdagen är det i EU-nämnden som regeringen får sina direktiv och godkännanden inför toppmöten i Unionen. Skulle hon trotsa riksdagen vid mötet med övriga miljöministrar i EU så är hon rökt.
Som den politiska journalisten Cecilia Garme påpekar i en mycket läsvärd krönika i senaste numret av tidskriften Vi (mars 2020) så väntar snart förmodligen ännu hårdare kärnkraftsprövningar på Isabella Lövin. Dagen närmar sig då regeringen ska säga ja eller nej till de i lång tid utredda planerna för ett slutförvar av kärnbränsleavfall i Forsmark i Östhammars kommun. Saken är komplicerad och intrikat.
Sedan alla berörda myndigheter och domstolar sagt sitt återstår nu bara två politiska prövningar. Först i Östhammars kommun och sedan i regeringen. Sett till mandaten i den S-ledda kommunen finns det en ganska stor övervikt för att slutligen landa i ett ja till slutförvaret. Sedan krävs en enig regering.
Isabella Lövin kan alltså se fram mot att inte bara tvingas säga ja till kärnkraft på ett toppmöte i Bryssel i veckan. Hon kan också vad det lider behöva säga ja till ett kärnkraftsprojekt som ska hålla i 100 000 år! Regeringsinnehav ställer sina krav.
Widar Andersson är chefredaktör på Folkbladet och socialdemokratisk krönikör i Corren.