De flesta som är sjuka är bara hemma från jobbet några dagar med en förkylning. Några genomgår behandling eller operation. De är sjukskrivna lite längre, men med en tydlig dag för när de är helt återställda. För dessa fungerar oftast sjukförsäkringen. De får sin ersättning och är tillbaka på jobbet innan någon av Försäkringskassans rigida gränser passeras.
Men under lång tid har gruppen långtidssjukskrivna med diffusa eller kroniska besvär blivit allt större. En förklaring är att de inte längre förtidspensioneras bort från arbetsmarknaden. Det är i grunden bra att inte ge upp om en människas förmåga och vilja att vara en del av ett sammanhang. En annan förklaring är att arbetslivet pressar, stressar och sliter ut människor. Att ständigt prövas och hotas med utförsäkring gör på intet sätt dessa människor friskare.
Nu går regeringen och Sverigedemokraterna vidare med att sätta än hårdare press på dem. I veckan kom en utredning som föreslår kortare tidsgränser och att fler som är slitna av jobbet ska få sin arbetsförmåga prövad mot jobb som kanske inte ens finns. Det är i princip samma regler som regeringen Reinfeldt införde. Då ledde det till att ett skolmåltidsbiträde med fullständigt utslitna axlar blev av med sin sjukpenning så länge det i teorin fanns något enda jobb någonstans som hon skulle kunna utföra. Säkerhetsansvarig på rymdforskningsstationen i Kiruna till exempel eller influencer på tiktok eller något annat som i teorin skulle fungera med en sliten kropp, men som inte alls är möjligt för just henne. De stelbenta gränserna ledde också till att utbrända väntades ut av arbetsgivaren så att de ”slapp problemet” med att ställa om arbetet till mänskligt och något man inte blir sjuk av. Det ledde till att cancersjuka utförsäkrades under pågående behandling.
Och nu är vi alltså där igen. Den som blir sjuk ska puttas över tidsgränser enligt idén att om folk bara blir tillräckligt fattiga så kommer de skärpa till sig och börja jobba igen. Men varken slitna axlar, utbrändhet eller cancer botas av fattigdom. Ingen blir frisk för att den blir fattig. Man blir bara just fattig och kanske än mer sjuk av den ekonomiska stress det innebär att bli av med jobbet och få indragen sjukpenning. Om man på riktigt vill komma åt sjukfrånvaron behövs i stället en robust sjukförsäkring, aktiv rehabilitering och ett massivt arbete med att förbättra arbetsmiljön och villkoren på jobbet. Men det struntar regeringen och Sverigedemokraterna i. Precis som de struntar i de sjuka.