I veckan som kommer är det skolstart. Många barn längtar efter kompisar, fröken, fritids och nya pennskrinet. Skolan huvuduppgift är att ge var enda unge de bästa förutsättningarna i livet och verktygen att tillgodogöra sig kunskap.
I dag haltar den svenska skolan, främst vad gäller att ge jämlika förutsättningar till kunskap. Det är ingen raketforskning. När ojämlikheten i samhället ökar blir skolans kompensatoriska uppdrag än svårare och viktigare. Om det dessutom läcker skattepengar ut i privata vinster till stora skolkoncerner så blir det än mindre resurser för att ge varje barn det stöd hen behöver för att få fullgoda kunskaper och färdigheter för livet.
Nu är vi dessutom mitt inne i en ekonomisk kris som slår hårt mot både hushåll och företag – och välfärden. Skolan, precis som nästan all annan välfärdsverksamhet, drivs i kommunal regi eller på uppdrag av kommunen. Inte sedan efterdyningarna av 90-talskrisen har kommunernas ekonomi varit så svag som den är nu. Enligt Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) kommer kommunsektorn ha ett underskott på hela 24 miljarder kronor nästa år.
Jag förstår att många föräldrar är orolig inför skolstarten. Risken för nedskärningar är uppenbar.
Kommunerna bär ett tungt lass när en ekonomisk kris slår till. Dels finansierar de nära nog all välfärdsverksamhet, dels är de ansvariga för stöd till de som drabbas hårdast. Men verktygen för att dämpa krisens effekter, som finanspolitiken, skattesystemet, statsbidragen och arbetsmarknadspolitiken, sitter regeringen på. En regering kan också välja olika sätt att möta en kris i välfärden. Antingen stöttar man välfärdens verksamheter genom ökat stöd till kommunerna. Eller så låtsas man som ingenting och hoppas att kommunerna klarar sig själva. Eller, vilket är ovanligt, kan man dra ner stödet och försämra kommunernas ekonomi ytterligare mitt i brinnande kris.
Den regering landet har nu gör det sistnämnda. När skolor runt om i landet brottas med hot om nedskärningar så minskar regeringen de kommunala anslagen till just skolan. Ett svek mot skolan, och än viktigare, ett svek mot barnen.
Visst kan jag förstå att det finns roligare saker att göra än att stötta skolorna genom den ekonomiska krisen, men det är fel. Det är fel att sänkta skatter för de som har de allra högsta inkomsterna i stället för att satsa på barnen och deras rätt till en bra skola. I första hand för att en bra skolan är viktigt för varje enskilt barn, men också för att det är en förutsättning för att bygga Sverige starkt för framtiden.