Den obeskrivliga ondskan skapar maktlöshet och stress över att inte kunna göra något. Man vill ju hjälpa till. Åka ner med en buss med vinterkläder, ta med sig flyktingar ut ur kriget, åka till Kreml och sparka Putin på smalbenen tills han fattar och slutar. Man vill stoppa kriget.

När bilderna på det sönderbombade förlossnings- och barnsjukhuset i veckan rullades ut via BBC så kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. Krig är ondska, men att bomba sjukhus, födande kvinnor och nyfödda och sjuka barn är en ondska utöver det fattbara.

Mer än två miljoner människor har tvingats lämna allt de har och fly över gränsen sedan kriget startade. Enligt FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) beräknas antalet flyktingar fördubblas inom de närmaste veckorna. Och som i alla flyktingsituationer är hälften av de som flyr från Ukraina barn.

EU har utlöst sitt massflyktingdirektiv för att underlätta för en snabb process i mottagarländerna och redan nu har människor tagit sig ända upp till vårt lilla hörn av Europa för att söka skydd. Runt om i Sverige förbereds för mottagande, för att de barn, kvinnor och män som tvingas fly kriget ska få en så bra start som möjligt i vårt land.

Mitt i allt elände är jag stolt att vara svensk. Regeringen har redan från början fördömt den ryska aggressionen och det oprovocerade och olagliga krig som det resulterade i. Det finns en bred politisk uppslutning kring hårda sanktioner mot Ryssland, nödvändigt stöd till Ukraina och att rusta Sverige för att kunna bistå både på kort och lång sikt. Och det finns ett enormt starkt folkliga stöd för det ukrainska folkets rätt. 

I mitt instagramflöde möter jag bilder från demonstrationer för fred, protester utanför Rysslands ambassad och skärmdumpar på gåvobevis till krigets offer. Sverige och svenskarna vill hjälpa till, på alla de sätt vi kan. Det kan kännas för litet, men det är viktigt. Det bästa du kan göra är att visa stöd i manifestationer, sprida korrekt information på sociala media och bidra till de stora seriösa hjälporganisationer som finns på plats.

Den solidaritet som nu växer är ljuset i ett massivt mörker. Även om det är en tung tid så består världen inte bara av ondska. När det är som allra mörkast samlar människor ihop sig och tänder ljus av hopp. För att citera Olof Palme vid Sovjets invasion av Tjeckoslovakien: ”Folkets längtan efter frihet kan icke nedslås med våld. Den kommer att leva och den kommer till sist att segra.”