År efter år rankas Sverige som det bästa landet att växa upp i. Vi var först med att förbjuda barnaga 1979 och tio år senare var vi det första landet som ratificerade FN:s barnkonvention.
Vi har låg barnadödligheten, hög barnsäkerhet, avgiftsfri skola och en väl utbyggd välfärd. Sverige är ett bra land för barn. Men inte alltid, inte tillräckligt och inte för alla.
Trots att barnkonventionen äntligen blivit lag, att varje institution med självaktning har styrdokument om barnperspektiv och att det går framåt, så behövs mer för att ge var enda unge en trygg, utvecklande och rolig barndom.
Barn är inte bara framtiden, de är här och nu med egna rättigheter och behov. Det är vi vuxna som bär ansvaret och hela samhället som får hantera konsekvenserna.
Att inte ge varje barn de bästa förutsättningarna är att gå miste om potential för landets bästa. Det är ett slöseri att inte ge varje barn den bästa skolan, fritiden och tryggheten. Och viktigast: ett svek mot det enskilda barn som drabbas.
Vuxenvärlden saknar inte uppgifter.
Att en man skjuts till döds mitt på dagen i Skäggetorp Centrum påverkar hela staden, ja landet, men hårdast drabbas de som bor området.
Skäggetorp är genialt planerat. Stora grönytor och trafikseparerat, så att barn kan röra sig fritt när de leker på granngården, går till skolan eller smiter upp till centrum.
Att varje förälder efter en skjutning begränsar sina barns rörelsefrihet är självklart. Rädslan som våldet skapar slår rakt mot barnens rätt till en trygg och rolig fritid. Våldet måste upphöra och de kriminella gängen knäckas.
Men det räcker inte. Skolan måste rustas. Ingen ska behöva välja bort kompisar och skola för att den inte håller måttet. Dessutom behöver skolans kompensatoriska uppdrag stärkas med läxläsning, pedagogiskt fritids och frukost till exempel.
Och så måste vi få ett slut på det där med skolan som en marknadsplats. Våra barns utbildning är alldeles för viktig för att leka affär med, och våra skattepengar gör bättre nytta i skolan än som vinster i skolföretagens fickor.
Med ett barnperspektiv går det inte att blunda för samhällets växande ojämlikheten. När arbetslösheten drabbar en vuxen slår den också mot dess barn. Både för att förälderns oro påverkar familjen och för att det inte blev en ny cykel som lovats.
När en flicka fråntas sina mänskliga rättigheter för att hon tvingas bära familjens heder är det ett utslag för att omvärlden inte sett henne och de varningsklockor hon försiktigt klämtat i.
När någon säger att ”gårdsförsäljning av vin låter mysigt,” måste den inse att det innebär slutet för reglerad alkoholförsäljning. Myset i att köpa vin när du vill kan omöjligt väga upp det omys som drabbar landets 320 000 barn som växer upp med en missbrukande förälder.
Ojämlikhet slår hårdast mot de som har svårast att skydda sig själva. De som behöver ett fungerande samhälle som står på deras sida. Hur vi behandlar våra allra minsta medborgare är ett lackmuspapper på hur väl vi klarar av att motverka ojämlikhet.
Nej, vuxenvärlden saknar inte uppgifter. Det är hög tid för våra makthavare att ta sig ur sandlådan. Det går att skapa ett barnvänligt samhälle, om bara vuxenvärlden tar ansvar och sätter barnen främst.
Veronica Palm är (S)-märkt krönikör och skriver i Corren varannan lördag.