Hon arbetar numera inom Röda Korsets verksamhet med tortyr- och krigsskaderehabilitering.
Som fristående kolumnist i Dagens Nyheter ägnar hon sig mest åt att propagera för en mer liberal invandringspolitik utifrån väldigt individuella perspektiv. Det är inget fel i det. Att människor i Sverige engagerar sig för att den eller den asylsökande människan borde få stanna – trots att ansvariga myndigheter avslagit ansökan om asyl – är inte märkligt alls utan mycket mänskligt.
Det blir dock mer problematiskt när rikspolitiskt erfarna personer som Frida Johansson Metso inte för fem öre anstränger sig att se och förhålla sig till de solklara skillnader som finns mellan individuella och samhälleliga perspektiv i invandringspolitiken.
I sin senaste kolumn (17 december) skriver hon under rubriken "Nu vet vi hur integrationen ska lyckas – ändå gör Sverige tvärtom". Det som Sverige gör "tvärtom" är enligt Frida Johansson Metso de planer på mottagningscenter för asylsökande som planeras. Syftet med mottagningscenter är att utreda om människor har asylskäl eller inte innan de ges tillträde till den svenska offentligheten. Vilket är högst relevanta utredningar. De flesta migranter som söker sig från andra sidan av världen för att komma till Sverige har nämligen inga asylskäl. Johansson Metso talar allmänt om invandrare som vore de "flyktingar" enligt de FN-konventioner som finns. Men flyktingar söker sig i de allra flesta fall till tryggare platser i närområdet. Vilket flyktingströmmarna från Ukraina är ett tydligt exempel på.
Huvuddelen av de cirka två miljoner människor som beviljats uppehållstillstånd i Sverige under de senaste decennierna är att betrakta som folkvandrare/migranter i jakt på bättre livsvillkor. Att söka efter bättre inkomst och bättre livsmöjligheter för sig och barnen är en grundläggande drivkraft för mänsklighetens utveckling. Svensk invandringspolitik har emellertid under lång tid blundat för realiteterna och ställt ut uppehållstillstånd på verklighetsfrämmande villkor. Vilket avspeglas i Frida Johansson Metsos verklighetsblyga bild av att integrationen är lyckad i Sverige. På individnivå finns det självklart många som tagit chansen på ett bra sätt i det nya landet. Men på samhällsnivån är det ju absurt att bortse från invandringsrelaterade problem som utanförskapsförorter, låga självförsörjningsgrader, gängkriminalitet och ett allt hårdare politiskt klimat.