Partisekreteraren Tobias Baudin talar på S-mötet medan V:s riksdagsledamot Ali Esbati stiger upp i talarstolen på vänsterns möte. Jag hoppas de talar om arbetslinjen. För där har båda partierna problem. Pensionssystemet är en central del av arbetslinjens legitimitet och trovärdighet. Men pensionssystemet tappar, framför allt i vanliga inkomstlägen 25–40 000 kronor i månaden, alltmer kontakt med arbetslivet.

Föreningen SPF Seniorerna har nyligen presenterat en rapport där man jämför kompensationsgrader, pensioner och det så kallade "respektavstånd" för olika lönelägen år 2020. (Med respektavstånd menas att arbete och inbetalda pensionsavgifter alltid ska löna sig bättre än att inte arbeta och betala avgifter. En respekt för arbetet kort sagt.)

Det visar sig att en person som inte har en enda krona i pension från arbete utan enbart har det statliga bidraget garantipension och det särskilda bostadsbidraget kommer upp i en högre disponibel inkomst per månad än vad en löntagare som haft 25–30 000 i månadslön får ut av inkomstpension, tilläggspension, premiepension, tjänstepension och garantipension (löntagare med lägre löner kan ha en liten del garantipension). Respektavståndet är negativt. Garantipensionären får ut mellan 1 000 och 2 000 kronor mer i månaden än en pensionär som betalat in avgifter till systemet ett helt arbetsliv. 

Utvecklingen har accelererat genom den stora höjning av garantipensionen som V tvingade på S för att rösta ja till Magdalena Andersson som statsminister. Här behövs rättning mittåt. Två stora problem finns att ta tag i: 1. Inkomstpensionerna är generellt sett för låga. 2. Arbete ges inte tillräcklig respekt. 

Vänsterpartiet har i och för sig lämnat arbetarklassen för länge sedan. V har större andel väljare bland Saco-medlemmar än bland medlemmar i LO. I valet 2022 stärkte S däremot sin position bland LO-anslutna väljare även om man tappade till SD i hela gruppen arbetare. Den socialdemokratiska breddningen – inflödet av "Magdalenamoderater" som det heter på opinionsmätarslang – i valet 2022 är givetvis inget problem i sig. Ett parti som är och vill vara stort behöver vända sig till i stort sett alla. Men om breddningen av mer lättrörliga väljare sker till priset av en fortsatt höger/SD-vandring i arbetarleden så kan arbetslinjens – och därmed det skattefinansierade välfärdssamhällets – moraliska kompass glida S ur händerna.