Annie Lööf uppträdde mer som en regeringsledamot än som något annat i söndagskvällens debatt. Vilket indikerar att hon har något på gång med Löfven.
Partiledardebatten i Agenda på söndagskvällen började med det förväntade beskedet att Jonas Sjöstedt hade löst krut i puffran. Det var mest larm och spel som låg bakom vänsterledarens hot om att tillsammans med KD, SD och M fälla regeringen på grund av de förändringar av Lagen om anställningsskydd som ska genomföras enligt Januariavtalet. Sjöstedt har egentligen en rätt så tafflig position. Han vill samla stöd för att fälla en regering därför att den genomför den politik som de sa att de skulle göra när Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet släppte fram regeringen i januari 2019. I Januariavtalet stod då som nu att Lagen om anställningsskydd skulle ändras på det sätt som nu ska göras.
Under debatten märktes tydligt att Stefan Löfven har kommit överens med inte bara Jonas Sjöstedt utan också med centerpartiets ledare Annie Lööf om att ta det så vackert under "några veckor" och avvakta vad som händer mellan parterna.
Det politiska spelet runt Lagen om anställningsskydd gör att de stora frågorna om rekordarbetslösheten och om de hundratusentals permitteringar och varsel som drabbar Sverige och svenskarna just nu, har hamnat helt i skuggan i den politiska debatten. Det är illavarslande. Coronaeffekterna på jobb och ekonomi borde självklart vara ett huvudtema i en partiledardebatt 2020.
Det blev heller inte så mycket med debatten i svenska folkets mest uppmärksammade frågor; kriminaliteten, invandringen och integrationen. Kanske finns det inte plats för så många mer ord i ämnet? Hundrade gången det sägs "oacceptabelt" om en utveckling som bara blir värre så är det lätt att sprids en trötthet och en uppgivenhet hos såväl väljare och valda?
Mitt allmänna omdöme om debatten är att den inte gav särskilt mycket mer än beskedet om att Jonas Sjöstedt inte menade allvar med att försöka fälla regeringen.Vilket väl de flesta redan anat. Och vilket de flesta väl är ganska tillfreds med. Det är mindre är två år kvar till nästa ordinarie riksdagsval. Jag tror att såväl medborgare som regeringsbildande partier har allt att vinna på att de möjliga regeringsalternativen får ligga till sig lite och mogna fram till september 2022. Socialdemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet behöver pröva sina vingar precis som Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna behöver göra på sin kant. L och MP behöver lära sig flyga.