Enligt Ekot samlades hundratals personer för att protestera mot regeringens avsikt att införa en så kallad "anmälningsplikt" för tjänstemän inom skolan och sjukvården. Det som ska anmälas till Migrationsverket eller polisen är misstankar om att personer som saknar rätt att vistas i Sverige ändå tar del av skattefinansierade välfärdstjänster.
Att regeringen alls behöver ägna sig åt förberedelser för sådan lagstiftning beror på den identitetspolitiska feber som drabbade regeringen Reinfeldt efter valet 2010 då SD kom in i riksdagen. I samarbete med Miljöpartiet – och i tyst eller öppet samförstånd med övriga partier – infördes rättigheter till vård/skola för människor som uppehöll sig illegalt i Sverige. Vilket var ett grundskott mot förnuftet och trovärdigheten i svensk invandringspolitik. Det kommer alltid att finnas människor som i jakt på försörjning av något slag vistas i landet utan tillstånd. Men att göra det lagligt att vara olaglig var förstås ett rejält skott i foten. Därför är det bra att regeringen nu avser att ställa saker och ting tillrätta.
Det politiska motståndet mot återförd ordning och reda i invandringspolitiken kommer i huvudsak från dem som ivrigast drev på för att ställa till problemen då det begav sig. Den i sammanhanget lilla politiska spillran har dock i media lyckats bildsätta det hela som om det handlar om "angiveri" om offentliga tjänstemän följer lagen. Detta har fått många lärare och sjuksköterskor att känna oro och obehag inför kommande svåra konflikter. Vilket är högst begripligt.
Det är emellertid inte brukligt att enskilda lärare eller sjukvårdspersonal på eget bevåg placerar elever/patienter i skolbänkar/sjuksalar. Det kan se olika ut i olika delar av landet. Men grundmodellen är att en skolchef, förvaltningschef, klinikchef är den som fattar beslut om till exempel planerad vård eller placering på en skola. Det är därför i huvudsak på den nivån som anmälningsplikten kommer att hamna. Vilket är högst rimligt.
Regeringen bör parallellt med återförandet av ordning och reda på det här området arbeta stenhårt för att komma tillrätta med utvisningskollapsen i domstolarna. Det finns en genuin folklig upprördhet över att grova brottslingar inte visas ut till sina hemländer samtidigt som skola och sjukvård ska anmäla tillståndslösa människor, som kanske inte gjort en fluga till förnär, för avvisning. Här finns, som man säger i politiken, en allvarlig obalans.