Efter den näst längsta regeringsbildningen i landets demokratiska historia så har Sverige nu en regering. En ytterst svag sådan. Bestående av tre av valets stora förlorare, som backade mest. De tre förlorarpartierna bildar en regering med knappt en tredjedel av riksdagens mandat.
Det råder ingen som helst tvekan om att det är Jimmie Åkessons regering, även om han inte ingår i den. Han gick först in för att presentera överenskommelsen och var mest avslappnad och frispråkig kring arbetet. På frågan om vad han inte fick igenom av Sverigedemokraternas migrationspolitisk funderade han en kort stund, men kom inte på något. Allt. Han fick igenom allt. Kravet på att Liberalerna inte skulle ingå var han dock tvungen att släppa, men priset för det är att både överenskommelsen och regeringsförklaringen är kliniskt ren från politiska avtryck från Liberalerna. Det är Åkesson som styr regeringen, även om han låtit Kristersson vara marionettdockan som leder den.
Deras överenskommelser innehåller en lång räcka förslag som både spär på rasismen och fördjupar ojämlikheten – som sliter isär landet. De sakpolitiska frågorna kommer nu prövas. I opposition går det att leva på slagord och hundvisslepolitiska förslag, men man kan inte regera så. Redan innan de tillträtt kom det första löftesbrottet. De som i ett uppskruvat tonläge före valet sa sig ha en plan och vara överens säger nu att det inte kommer finnas ett högkostnadsskydd för höga elpriser på plats när vintern kommer. Hushållen får stå för notan själva.
Men mest anmärkningsvärt är ändå Liberalerna. En märkbart stressad Johan Pehrsson på pressträff om överenskommelsen slog sig för bröstet och gladdes åt att de fyra partierna var överens om att Sverige ska ha fri media. Ta en sekund och låt det sjunka in. En liberal partiledare i en regering i ett demokratiskt land känner sig nödgad att påpeka det ska finnas fri media. Hur nära var det att man redan nu skulle börja tulla på yttrande- och tryckfrihet? Och hur hårt kommer de pressa public service under mandatperioden? Kanske är hans stolta uttalande om pressfrihet det tydligaste beviset på att landet i en rasande hastighet går i en allt mer auktoritär riktning.
Det är en marionett-regering. När helst Åkesson inte är nöjd kan han rycka i kopplet och kräva förändringar. Eller kasta in något helt nytt, en ny idé om ytterligare repressalier eller hårdare tag som han har hittat på. Det är en farlig väg att gå. Farligt för den demokratiska högern och för Sverige.