Att migrationsförhandlingarna för några veckor sedan kollapsade är mycket beklagligt för Sverige och vårt ansvar som humanitär stormakt. En grupp som dessutom verkar ha glömts bort i förhandlingarna är de ensamkommande från 2015, de flesta med ursprung i Afghanistan, som hela tiden kommit i kläm i det stelbenta systemet. Målet måste vara att låta dem få permanenta uppehållstillstånd.
Våren 2018 röstades Gymnasielagen igenom, en lag som var tänkt att hjälpa dessa ungdomar, men samtidigt var illa utformad i grunden. Kraven är orimligt höga, så höga att knappt någon som är född i Sverige och gått i skolan i hela sitt liv här skulle kunna leva upp till dem. Det är inte verklighetsförankrat att kräva fast anställning sex månader efter avslutade gymnasiestudier när verklighetens arbetsmarknad inte ser ut så. Enligt SCB är den vanligaste anställningsformen i åldersgruppen 15-24 år en tidsbegränsad anställning - alltså ingen fast anställning som ger permanent uppehållstillstånd. För faktum är att de flesta som kommer direkt från gymnasiet inte kan få en fast anställning, utan det är timanställningar på deltid eller vikariat som erbjuds.
Att det nu dessutom kom en pandemi med den ekonomiska svacka det inneburit var det ingen som för ett par år sedan kunde förutse, och då ska den här gruppen inte heller behöva drabbas av det. Regeringen har under Coronakrisen pumpat ut stödpaket för företagare och löntagare och gått så långt att till och med artister vars bolag omsatt tiotals miljoner kunnat söka bidrag, men nu ska alltså en redan utsatt grupp bli ännu mer utsatt på grund av en pandemi som gör det ännu svårare att få den anställning som krävs för att finna tryggheten i ett permanent uppehållstillstånd.
Hela processen kring de ensamkommande från 2015 har lämnat mycket att önska, när det gäller handläggningstiden, tillfälliga lagar, problematiska åldersbedömningar och annat som skapat en ovisshet. De allra, allra flesta vill göra rätt för sig och lärde sig svenska rekordsnabbt, läste in grundskolan och gymnasiet och är idag, nästan fem år senare, djupt rotade i samhället. Att de fortfarande ens ska behöva oroa sig för att ryckas upp från sin tillvaro här är under all kritik, långt från den humanism vi i CUF strävar efter.
Integrationsprocessen är krävande och omfattar både kloka beslut, tid och inte minst pengar och det är därför förståeligt att motsätta sig just kostnaden. Samtidigt måste vi se detta som en investering inför framtiden, då många utbildar sig inom bristyrken och så småningom kommer kunna ge tillbaka till samhället i skattepengar. Vill vi redan nu med utvisningarna kasta alla investerade kronor i sjön?
På vilken sida vill vi stå på? På den medmänskliga sidan som såg möjligheten att tänka om och handlade med humanism mot de utsatta, eller på den byråkratiska sidan som kallt kastade ut ungdomar till ett av världens farligaste länder? Amnesti eller inte, oavsett så måste denna grupp kunna hanteras på ett bättre sätt än idag. Att ersätta kravet på fast anställning med ett försörjningskrav vore ett första steg. Du vet aldrig när det är du som behöver hjälp, och vi kommer då ångra att vi inte gjorde vad vi kunde för att visa vår medmänsklighet mot andra idag.