”Sanna, vi måste tyvärr berätta för dig att din syster Totti är död”. Första gången jag personligen fick erfarenhet av självmord var när två poliser och min storasyster kom hem till mig och sa att min lillasyster Totti var död. Jag var nitton år. Min 16-åriga syster hade hastigt och oväntat tagit sitt liv och verkligheten för min familj rasade samman. Det var en obegriplig situation som för alltid påverkar mig i det allra innersta.
Sedan jag själv drabbades 1993 har 38 146 människor i Sverige tagit sitt liv. Sätt den siffran i relation till hur lite vi pratar om, möter upp, resonerar och satsar samhällskronor för att förebygga psykisk ohälsa, stötta drabbade och säkerställa att färre personer varje år tar sitt liv i Sverige.
Viktigt att känna till är att antalet självmord generellt sett minskat med 20 procent sedan millennieskiftet och är i dag cirka 1 500 i antal per år. Men när det gäller målgruppen 15–29 år har siffran totalt sett i stället ökat. De ungas psykiska mående och behov av att få prata om existentiella frågor måste på riktigt tas på absolut största allvar. Vi får inte blunda! Det finns hjälp att få och samhällets olika delar behöver agera både nu och långsiktigt.
Självmord är omgärdat av myter. En av dem är att pratet om självmordstankar väcker "den björn som sover”. Eller att om någon redan har bestämt sig finns inget att göra. Detta är helt felaktigt och saknar evidensbaserat stöd.
Vikten av att prata om självmord och att ge människor verktyg och mod att prata om självmord är avgörande om det görs i tid. Många unga saknar idag arenor och möten där det existentiella samtalet får äga rum. Sammanhang där man inte känner sig konstig, besvärlig, jobbig eller misslyckad om livet känns tungt trots att det utåt sett inte syns eller ”borde kännas tungt” saknas.
Linköpings stadsmission har alltid värnat möjligheten till just det existentiella samtalet, det gäller alla vi möter i våra verksamheter. Att så många unga lämnas åt sitt öde i livets svåra frågor är inte okej.
Linköpings stadsmission är helt övertygad, och får stöd i forskning, om att det visst går att göra något. Genom att tala om tankar om att inte vilja leva, våga prata om ångest och oro samt visa att det visst går att få en förändring lyfter vi på tabun att prata om psykisk ohälsa. På Unga Forum, Linköpings stadsmissions verksamhet för unga mellan 16 och 25 år, möter vi varje dag ungdomar som mår dåligt och som behöver prata om existentiella frågor.
Det är obeskrivligt tungt att bära på självmordstankar. Att må dåligt och inte bli tagen på allvar är tyvärr vanligt. Någonstans måste den här målgruppen få tillgång till möjligheten att ventilera tankar och lätta på den börda som psykisk ohälsa faktiskt skapar hos var och en som lider. Låt oss en gång för alla bryta tabun och hjälpa unga människor med psykisk ohälsa och självmordstankar!
I år kommer över 1 000 nya familjer att drabbas. Om vi inte gör något.
Sanna Detlefsen
direktor, Linköpings stadsmission