Replik på "Vi är stolta över att bruka skogen med god omsorg" (13/4).

1979 års skogsvårdslag tvingade skogsbruket in i ett ensidigt produktionstänkande för pappersmassa och billigt snabbvuxet virke. Vi ser spåren av denna lag i form av täta artfattiga tallplanteringar i norr och granplanteringar i söder. 

Dessa monokulturer medför nu konsekvenser i form av granbarkborreangrepp, rotröta, stormfällning och brand. Inslag av betydligt mer inhemska lövträd behövs. 

Dagens skogsvårdslag kom 1993. Föreskrifterna med naturhänsyn är skrivna med minimikrav. För att de skogspolitiska jämställda produktions- och miljömålen ska nås förutsätts att skogsbruket ska göra mer än vad lagen kräver med så kallad frihet under ansvar.

Detta har dock fungerat dåligt, mycket på grund av att det inte finns ekonomiska incitament för skogsägare att ta tillräcklig naturhänsyn, vilket påverkar viljan att göra det. Markägare ska dock ha en eloge för de frivilliga avsättningar som görs. De är viktiga för skogens biologiska mångfald, givet att de bevaras på lång sikt. 

Skogar är komplicerade ekosystem med tusentals olika arter av svampar, insekter och lavar. Många arters population minskar på grund av det intensiva skogsbruk som bedrivs. 

En kalavverkning innebär ett allvarligt ingrepp i ekosystemet. Arter som tidigare var vana vid fuktiga miljöer och kontinuerligt krontäcke klarar inte när skogen omvandlas till ett hygge. 

För många arter kan det ta sekel för att återetablera sig, om ens någonsin. Ska det vara möjligt måste lämplig livsmiljö återskapas och arterna kunna sprida sig från andra skogar där de finns kvar. 

Detta sker inte automatiskt genom att man planterar nya träd efter avverkning. På grund av den höga avverkningstakt, som varit normen i många år, finns mångfalden endast som små öar i landskapet och det krävs ett landskapsperspektiv för att vi ska kunna bruka skog på ett hållbart sätt.

Samtidigt ser vi hur oskyddade skogar med höga naturvärden avverkas vilket försvårar kräsna arters spridning och överlevnad.

Sammantaget borde detta vara en indikation på att vi måste ställa om till ett skogsbruk där vi aldrig, eller mer sällan, passerar hyggesfasen. Vägen framåt är hyggesfritt skogsbruk som för många skogsägare också är ekonomiskt fördelaktigt.

LRF framhåller i sin artikel att bruka skogen bidrar med klimatnytta. Men sanningen är mer komplex än så. Cirka 80 procent av råvaran som tas ut från våra skogar går till kortvariga produkter som snart förbränns och släpps ut som koldioxid i atmosfären igen. 

Ska den brukade skogen bidra till klimatnytta ska största delen av råvaran gå till byggmaterial som byggs in i våra hus. Ur klimatsynpunkt är även själva hygget problematiskt, det släpper ut stora mängder koldioxid och det tar 60–120 år innan den växande skogen har kompenserat för detta. Tid som vi inte har.

Det är inte förrän man ser de uppenbara problemen med dagens skogsbruk som man kan finna lösningar. Många arters population minskar och samtidigt måste vi klara klimatutmaningen. 

Skogsbruket har genomgått stora omvandlingar tidigare, och en ny omvandling är på väg. Att under rådande förutsättningar fortsätta med det skogsbruk vi har i dag är inte möjligt. Genom att bruka större yta med hyggesfria metoder och införa längre rotationstider kommer vi ha möjlighet att klara båda samhällsutmaningarna.