Stadshuset i Linköping, privata mediehus, public service, museum och Àven fristÄende statyer i parker drabbades. Tidpunkten var ingen slump, den sammanföll med Förintelsens minnesdag.
Dessa angrepp Àr vidriga och helt förkastligt, men tyvÀrr sÄ Àr de inte ovanliga. TvÀrtom sÄ tilltar de, i bÄde antal och i hur avancerade de Àr.
Inte heller det Àr en slump, nazister och antisemiter tar större utrymme idag och har fÄtt ett annat mod i sitt agerande. Det som vi bara för nÄgra Är sedan knappt kunde tÀnka oss har nu blivit en del av vÄr samtid.
Idag marscherar nazister öppet pÄ vÄra gator och de har modet att utföra angrepp mot fundamenten i vÄr demokrati.
Deras mod kommer inte ur ett vakuum, det krÀver en mylla för att kunna gro. Denna mylla vattnas stÀndigt med ord, ord som oftast yttras utan tanke pÄ vilken konsekvens de kan fÄ.
Varje gÄng vi yttrar ord som förringar eller normaliserar extremer sÄ vattnar vi myllan ur vilken modet kan gro.
Ord Àr inte bara slumpmÀssigt hopsatta bokstÀver, de bÀr pÄ ett innehÄll. De bÀr pÄ ett budskap och sammanlÀnkade med andra ord sÄ kan de bilda idéer och hat.
Ibland övergĂ„r detta till angrepp, likt det vi nu sett i Ăstergötland. Det börjar dock alltid med ett ord.
Vi bÀr alla ett ansvar för den samtid vi lever i och vi delar ansvar för de handlingar som sker. Nu behöver vi gemensamt ta ansvar för att myllan ur vilken nazisternas handlingar uppstÄtt aldrig mer vattnas med vÄra ord.
Det innebÀr att vi mÄste sluta förringa nationalister och extremister. Vi mÄste sluta urskulda deras retorik och vi mÄste vara pÄ det klara med att de alltid har haft, och alltid kommer att ha, som mÄl att separera Sverige utifrÄn etniska och religiösa hierarkier.
Jag Àr pappa och jag kÀnner en oro för vart vÄr samtid Àr pÄ vÀg.
Jag Àr orolig för att vÄra barn ska vÀxa upp i ett samhÀlle som mer prÀglas av hat och frÀmlingskap Àn samhörighet och gemenskap. DÀr hÄrfÀrg, hudfÀrg, namn och religion blir deras frÀmsta kÀnnetecken. DÀr Jude eller Muslim anvÀnds som epitet för att urskilja mÀnniskor.
Jag kÀnner oro för detta, men jag kÀnner mig inte hopplös.
Vi stÄr inför ett val, ett gemensamt val med gemensamt ansvar. Vi kan definiera vilket Sverige vi vill ha. Vi kan styra de ord vi anvÀnder och vi kan styra vilka krafter som fÄr gro.
Precis som att hatet kan gro i en mylla som vattnas med oförstÄndiga ord sÄ kan vi ocksÄ kvÀsa dess framvÀxt om vi sÄ vill. Det krÀver respekt, förstÄelse och tÄlamod.
FrÄgan Àr bara, vilket Sverige vill vi ha?