Sedan 1991 har Sveriges kommuner haft eget mandat att styra den kommunala skolan. Låt oss vara ärliga och slå fast att detta inte gått bra. Likvärdigheten har minskat och en stor del av den arbetslöshet, ohälsa och det utanförskap vi ser idag är ett resultat av dåliga skolresultat. Detta påverkar hela samhället negativt och innebär stora påfrestningar på de välfärdssystem vi alla värnar. Med det sagt borde en statligt styrd skola varit en självklar fråga för moderaterna att lyfta under veckan i Almedalen och därefter inför kommande mandatperiod.
För att kompensera bristande kommunal förmåga att styra skolan har olika regeringar ökat statens inblandning i skoluppdraget. Exempelvis består finansieringen till allt större del av riktade statsbidrag. Lägg därtill en ökad statlig tillsyn genom skolinspektionen och en kraftig utökning av de statliga nationella proven som kontrollstationer för måluppfyllelse. Den kommunala skolan har således kommit att bli allt mindre kommunal. Samtidigt fortsätter svenska elevers resultat att sjunka och nu behöver vi ta steget fullt ut och förstatliga de kommunala skolorna.
Fokus på kunskapsuppdraget; Att driva skolan efter läroplanen är skolans absolut viktigaste uppgift. Ett starkt Sverige i en alltmer globaliserad värld kräver fokus på kunskapsuppdraget så att alla elever får grundläggande kunskaper i kursplanernas alla ämnen. Vi har idag 290 kommuner som jämte måluppfyllelse i ämneskunskaper ålägger skolorna fler uppdrag. Detta skapar en osäkerhet om vad som är viktigast för skolledare och lärare i deras dagliga arbete. Staten som ensam uppdragsgivare ökar möjligheten att fokusera på kunskapsuppdraget.
Ekonomiska förutsättningar efter behov; Idag saknas likvärdiga ekonomiska förutsättningar för skolan. Kommunerna avsätter pengar till skolorna utifrån vad de vill och kan. En rik kommunal kassa kan innebära en högre elevpeng trots att behoven är mindre. En fattig kommun med en stor andel människor i utanförskap kan tvingas bortprioritera åtgärder i skolan till förmån för annat socialt arbete. Trots att en rik och fattig kommun har samma kunskapsuppdrag blir likvärdigheten åsidosatt när de ekonomiska förutsättningarna är så olika. Statlig styrning med kommunal plånbok fungerar aldrig i verkligheten, istället ska resurser och ansvar gå hand i hand.
Kompetensförsörjning av lärare; Sverige lider sedan lång tid tillbaka av en allvarlig lärarbrist. Alltfler lärare väljer att lämna skolan. Att inte hitta behörig personal har blivit en del av rektorernas vardag. Jag vill hävda att lärarbristen utvecklas till ett kroniskt tillstånd snarare än en tillfällighet. Lärarbristen hotar på allvar hela Sveriges utbildningsnivå. I en sådan tid behöver staten ta ett helhetsansvar som både utbildare och arbetsgivare till Sveriges lärare.
Jag vet att min egen partiledning är tveksam till en statlig skola men utbildning är, liksom försvaret och sjukvården ett nationellt intresse. Det är inte rimligt att nivån på kommunernas engagemang för skolan ska avgöra utvecklingen för Sverige. Den som har ansvaret för att nå ett resultat måste även äga resurserna. Den insikten borde vara tillräcklig för en omprövning av nuvarande ställningstagande.
Oppositionsråd Norrköpings kommun och riksdagskandidat för Östergötland