Linköping har för vana att se sig självt som en framgångssaga. Stark befolkningstillväxt, ett ledande universitet och ett kunskapsintensivt näringsliv brukar höra till den självbild som vi ser. Men lika viktigt som det är att se dessa glädjeämnen är det att också se de varningssignaler som nu lyser allt klarare rött.
Ett tydligt exempel på varningssignal är det Urban Crisis Index som redovisas i Vertikals.se. Indexet baseras på tre mått: inkomstfördelning, lönefördelning och ekonomisk segregation – och här hamnar Linköping oroväckande högt. Vi intar en 11:e plats efter de tre storstäderna samt deras kranskommuner, och våra värden på varje del av indexet är mycket höga.
Nästa varningstecken gäller kommunens låneskuld. Enligt Kommuninvest intar Linköping här en förstaplats i riket med högst belånade medborgare. Varje Linköpingsbo är 2016 skyldig 106 000 kronor. Visserligen “döljs” skulden genom de kommunala bolagen och visserligen möts skulden av stora investeringar, men trots detta väcker den höga skuldsättningen farhågor inför en kommande lågkonjunktur samtidigt som kommunen gör mycket stora satsningar på bland annat Sveriges dyraste simhall. Det är inte heller så att skulden minskat med befolkningsökningen – tvärtom.
Ett tredje stoppljus gäller näringslivets syn på kommunens arbete. För tredje året i rak följd faller näringslivets bedömning av kommunens service i näringslivsbolagets Nulinks mätning. Det är inte enbart förvaltningarnas service som upplevs som sämre, det är framför allt trafiksituationen i innerstaden som irriterar många företagare.
Var finns då en gemensam nämnare för röda lampor? Svaret kan delvis skrivas ohämmad tillväxt och förtätning. Det har under många år varit en sanning i kommunen att befolkningstillväxt är av godo. Detta syns också i stadsplaneringen med fler bostäder särskilt i innerstaden. Det har resulterat i omfattande planer för Skäggetorp, Berga och Ryd – som redan idag ligger högt i “krisindex” och som kan befaras fortsätta ligga högt eller till och med öka.
En annan konsekvens har blivit att skillnaderna mellan ytterområden och innerstad har blivit än tydligare. Visserligen uttrycks avsikter och planer för Linghem och Vikingstad, men detta sker mycket emot invånarnas vilja och samtidigt skylls avsaknad av konkret arbete på lite kommunalt ägd mark. Kommunens norra delar har fått nöja sig med översiktsplan och cykelled. Om man från kommunens sida hade velat uppnå en ökad jämlikhet mellan boendeorter borde man istället satsat betydligt mer på utspridd bebyggelse, bättre kollektivtrafik och närservice till boende på landsbygden – i innerstaden är det ju redan nära till allt!
Resultatet av tillväxtkramandet är ökade klyftor mellan land och stad i kommunen, ökat kommunal risktagande för dyrt bostadsbyggande och en innerstad som blivit ett hinder för trafik och näringsliv. Det kanske är dags att ifrågasätta de sanningar som lett fram till detta?
Michael Nydén
Ljungsbro
fil dr statskunskap