Journalisten Andreas Söderlunds balanserade referat om den danske pastorns kollekttal i Jönköping sätter fingret på ett urgammalt fenomen: frestelsen att profitera på Gud.
Det har genom historien ödelagt såväl påvar som kloster, begåvade predikanter som lovande församlingsprojekt.
Hur många har inte förirrat sig ut i andlighetens tassemarker när omdömet grumlats av pengar?
Redan mycket tidigt i den kristna kyrkan kom frågan om pengar att utgöra ett delikat ämne i samband med den växande grupp kringresande profeter som erbjöd församlingarna sina tjänster.
Dessa kunde bidra med betydande inspiration, men när de växte i antal och därtill blev allt mer framfusiga uppstod osäkerhet: Kan vi lita på den här personen?
Från apostlarnas arvtagare i kyrkan, biskoparna, sändes då ut kriterier för andlig prövning. Den äldsta kända kristna skriften efter Nya testamentets böcker, Didaché – författad mellan åren 70-90 e Kr – behandlar intressant nog frågan.
Här ges konkreta råd för hur man prövar någon som ger sig ut för att tala i Guds namn. Ett av dessa lyder helt sonika: ”Begär han pengar av er är det en falsk profet.”
Detta varnågot alla kunde förhålla sig till. Kriteriet som anbefalldes för prövning var inte upplevelser, mirakel, känslor eller extatiska tillstånd. Det handlade om något så världsligt som bankkontot: kommer det en predikant till er och ber att få ta upp en kollekt till sin egen verksamhet bör ni vänligt men bestämt avböja hans tjänster.
Rådet i en liten andlig skrift från det första århundradet är ännu vägledande. När pastorer och präster vill ha betalt av enskilda människor för sina tjänster – vare sig det gäller bön, själavård, andlig vägledning, vigslar eller begravningar – finns anledning till försiktighet. Såsom Gud inte tar betalt för sin nåd, bör inte heller hans företrädare göra det.
Tron påen Gud som gör under sätts här på sitt mest elementära prov hos dem som utger sig för att vara Guds mun: litar de själva på Guds försorg för sitt dagliga bröd? Eller gör de en skillnad mellan Guds värld och människornas, mellan det andliga och det materiella?
Vad sedan gäller undret som sådant – sker det överhuvudtaget? – hör det till den yttersta existentiella frågan: finns det alls en Gud som engagerar sig för människorna? Svaret måste med nödvändighet bli personligt.
Därför är Zosimas ord till den förtvivlade kvinnan som ber om bevis för Gud i Dostojevskijs ”Bröderna Karamazov” tidlöst: ”Man kan inte bevisa något. Men man kan bli övertygad.”