Sverige är medlem i EU. Därmed har vi enligt EU:s art- och habitatdirektiv skyldighet att se till att vargstammen i Sverige har vad som kallas ”gynnsam bevarandestatus” (GYBS). Det är naturligtvis inte något som kan fastställas av politiker – då skulle man ju kunna besluta om att nivån skulle vara 10 stycken, eller kanske 5 000?
Nivån på GYBS kan bara fastställas av biologer och forskare, och nivån baseras på flera olika parametrar, varav den genetiska sammansättningen på vargstammen är en. Den svenska vargstammen är kraftigt inavlad och Naturvårdsverket har tidigare fastställt att vi måste ha minst 300 vargar i landet "under förutsättning att en främmande individ med nya gener invandrar minst vart femte år". Sådan invandring ner till de mellersta och södra delarna av landet, där Sveriges vargrevir finns, har dessvärre inte skett under de senaste åren. Därmed anser genetiker att antalet vargar i stället behöver ökas betydligt, troligen flerdubblas, och inte minskas.
Beslutet i riksdagen den 18 maj strider dessutom mot folkopinionen. I en undersökning gjord 2021 av Sveriges Lantbruksuniversitet framgår att en överväldigande del av svenska folket är positivt inställda till våra stora rovdjur. Vad gäller björn och lodjur säger 78 respektive 80 procent att de tycker om eller tycker mycket om att dessa finns i Sverige. Vargen, som får anses vara mycket mera kontroversiell, hamnar på 69 procent positiva svar i samma undersökning och endast 12 procent är negativa.
Låt oss hoppas att regeringen, den nuvarande och den som kommer efter höstens riksdagsval, lyssnar till forskare och tar till sig fakta i större utsträckning än vad våra folkvalda representanter i riksdagen tycks ha gjort hittills i vargfrågan. Tyvärr används vargen av vissa politiker för att vända blicken från de verkliga problemen för landsbygden, problem som står kvar olösta. Dessutom underblåser man motsättningar mellan stad och landsbygd, samt mellan boende på landsbygden som har olika syn på vargfrågan.