Jag läste Widar Andersson krönika (26/11) som behandlade hans närvaro vid Sverigedemokraternas landsdagar i Örebro. Han avslutar sin krönika med att helhjärtad instämma i deras syn på vem som kan bli svensk. Jag citerar: ”Vem som helst kan bli svensk bara man vill och anstränger sig tillräckligt hårt, är SD:s nya hållning i den frågan. Vilket är sunt, sant och riktigt. Håll fast vid den öppenheten.”
På Migrationsverkets hemsida kan vem som helst testa sig om han/hon skulle kunna bli Svensk Medborgare. Och vad jag kan se så finns inte kravet att man skall anstränga sig tillräckligt hårt för att få en möjlighet att bli svensk.
Nu kan man fundera på hur en socialdemokrat så lättvindigt ansluter sig till en formulering som inte har någon annan tolkning än att hindra så många som möjligt att försöka bli svensk. Kan Widar Andersson ge mig några exempel på vad som menas med ”tillräckligt hårt”?
Men det kanske finns en annan underliggande förklaring till SD:s syn på svensk. Det vill säga att alla vi medborgare som tyvärr inte kan anstränga sig tillräckligt hårt borde straffas med lägre pension, mindre bidrag, lägre bostadsbidrag.
Som jag uppfattar stämningen i den politiska debatten, inte minst efter flyktingvågen 2015, så kan man bli allvarligt fundersam över vart vårt tänkande och våra känslor tagit vägen.
Christer Larsson
Svar:
SD ägnade sig tidigare åt en rad olika märkligheter om vem som egentligen var ”svensk”. Det jag kommenterade i mina krönika i Corren var att partiet på sina landsdagar lämnade den där tankesörjan bakom sig och istället konstaterade att ”vem som helst” kan bli svensk om man verkligen vill och är beredd att anstränga sig.
Jag förstår inte invändningen mot att ”anstränga sig” för att bli svensk. Medborgarskapet är en viktig och värdefull sak. Att SD utvecklats på den punkten är en bra sak i mina ögon. Man skulle kunna säga att SD anstränger sig hårt för att bli ett svenskt parti bland andra svenska partier. Hatten av för det.
Widar Andersson