Vi var några sjuksköterskestuderande som satt där på kvällarna och diskuterade. Det var i slutet av 70-talet. Vi gjorde praktik på Birgittas sjukhus i Vadstena. Under våra samtal kom vi fram till att var och en av oss hade någon närstående eller vän som led av psykisk ohälsa eller av en psykisk sjukdom. Redan då insåg vi att detta var något ”som man inte pratade öppet om”. Knappt 40 år sedan är det ledsamt nog inte mycket bättre.
Mer än varannan kvinna i åldern 18–24 år och bosatt i Östergötland, Jönköpings län och Kalmar län uppger att de är drabbade av psykiska besvär i någon form och omfattning (2015–2016). Det är en ökning på mer än 25 procent av kvinnorna som skattar sin psykiska ohälsa som besvärlig i någon mån sedan den förra kartläggningen gjordes 2002.
Samtidigt som varningslamporna blinkar och alarmen ljuder kring en på samhällsnivå eskalerande psykisk ohälsa så är tabun, stigmatisering och självstigma starkt när det råder psykiskt mående. På arbetsplatser, i fritidsliv och i umgängeskretsar tenderar psykisk ohälsa vara ett ämne man helst undviker.
Ofta upplever man sig hänvisad till sin ensamhet för att brottas med jobbiga tankar, oro och ångestkänslor. Det finns en kultur i Sverige att man inte ska vara andra till last, utan att man bör sköta sig själv. En ”sköt dig själv och skit i andra”-mentalitet som tyvärr när det gäller psykisk ohälsa kommit att bli rådande i båda riktningar. Den som mår dåligt söker inte tröst och hjälp, och den som uppmärksammar en medmänniska i behov av stöd väljer ofta att inte blanda sig i.
Jag tror det är viktigt att vi vågar tala om dessa tillstånd, speciellt då det i det närmaste snart kan talas om att en nationell epidemi har utbrutit. För att komma ett problem nära måste man också våga tala om det och erkänna dess existens.
Mitt råd är sök hjälp via vårdcentraler eller ungdomshälsor. Hjälp finns att få via besök med samtalsstöd. Även hjälp via internetbaserad kognitiv beteendeterapi, IKGT finns. Det finns gott forskningsstöd för behandling av lindrig/måttlig problematik, gällande framför allt ångest och depression via IKBT. Det är ett komplement till annan behandling med flexibilitet för patienten gällande när och var behandlingen utförs. Det är ett behandlingsalternativ för patienter som har svårt att komma på regelbundna besök. Det innebär ökad tillgänglighet till evidensbaserad psykologisk behandling.
Låt oss upprepa för oss själva: varannan kvinna mellan 18 och 24 år uppger att de är drabbade av någon form av psykisk ohälsa. Slutsatsen som kan dras är att tillstånden är vanligt förekommande såväl inom berörd grupp som förmodat även inom andra grupper. Så, varför är det så tyst?
Madelaine Pavlidis (L)
ordinarie ledamot i Hälso- och sjukvårdsnämnden
leg sjuksköterska