Debatt: Vård av barn och unga får inte vara ett lotteri

Alla barns rätt till likvärdig vård och social omsorg borde vara en självklarhet i ett land som Sverige. Men i SOS Barnbyars granskning av kommunernas insatser för barn och unga avslöjas en skrämmande variation i hur resurser fördelas och används. Dessa skillnader underminerar principen om jämlik vård och sätter unga i en otrygg situation, där ett barns framtidsmöjligheter kan liknas vid ett kommunlotteri.

I Östergötlands län lägger Valdemarsvik, den kommun med högst kostnad för barn- och ungdomsvård per invånare, mer än dubbelt så mycket pengar som Finspång, som satsar minst resurser. Även om en del av skillnaden kan förklaras av olika socioekonomiska förutsättningar bland kommuninvånarna, kvarstår faktumet att likvärdigheten är minimal. Samhällsvården av barn och unga är både otillräcklig och oberäknelig. 

Sex av tio svenska kommuner brister i stödet till barn och ungdomar, visar en tidigare granskning av SOS Barnbyar. Kostsamma placeringar på HVB- eller familjehem prioriteras alltför ofta framför tidiga och förebyggande insatser för att stötta och fånga upp barn och familjer i utsatthet. Att förändra detta skulle inte bara vara en human investering utan också ekonomiskt fördelaktigt för kommunerna på lång sikt.

För att säkerställa att alla barn får den vård och stöd de har rätt till, oavsett var de bor, måste vi:

1. Garantera en likvärdig vård. Idag är tillgången till god och säker vård ett lotteri som avgörs av var den unga bor. För att garantera likvärdighet måste vården i hela landet utgå från Socialstyrelsens vägledningar och praxis.
2. Förlita oss på evidens i den sociala vården av barn och unga. Kommunerna behöver stärka sin kunskap om vilka insatser som ger bäst långsiktig effekt och investera mer i tidiga förebyggande insatser. Genom att använda evidensbaserade metoder kan vi försäkra oss om att insatserna verkligen hjälper.

3. Stärka utslussningen och eftervården. När unga lämnar samhällsvården står de ofta inför stora utmaningar. En lyckad övergång till ett självständigt liv kräver fortsatt stöd. Alla unga som lämnar samhällsvården bör erbjudas stöd upp till 25 års ålder. Ingen ung person ska behöva känna sig övergiven när samhällsvården avslutas.

    

Sverige måste ta sitt ansvar för att säkerställa att varje barn och ungdom får den vård och det stöd de behöver för att kunna utvecklas och leva ett tryggt vuxenliv. Det är dags att våra kommuner prioriterar barns välfärd och garanterar att vården inte är ett lotteri, utan en rättighet.