Svar till ”Enbart kön kan inte vara den avgörande faktorn” (6/5).

Mäns våld mot kvinnor kommer till uttryck inom flera områden där det dödliga våldet utgör den mest extrema formen. Metoo-uppropen som startade hösten 2017 visade på omfattningen av sexuella ofredanden, trakasserier och våldtäkter.

Kvinnojourrörelsen i Sverige har sitt ursprung i kvinnorörelsen på 1970-talet, som en reaktion på kvinnors berättelser om mäns våld och övergrepp, vilket innefattar såväl fysiskt och psykiskt som sexuellt och ekonomiskt våld. 

Det faktum att det är så många kvinnor som vittnar om att de är eller har varit utsatta för mäns våld och övergrepp innebär att det också är ganska många män som är eller har varit förövare. 

Mitt svar till Rikard Tordön som skriver att han ”vore tacksam om man kunde upphöra med att ösa generell skam över det manliga släktet, enbart för att vi är män” är:

Det handlar inte om att skambelägga alla män utan om att synliggöra hur maktobalansen mellan könen även bidrar till mäns utövande av våld mot kvinnor. 

De strukturella makthierarkierna genomsyrar fortfarande vårt samhälle, med mannen som norm och överordnad. Kvinnor blir förminskade, förlöjligade, diskriminerade, objektifierade, tafsade på, utsatta för sexuella trakasserier, utnyttjade som sexuella objekt, våldtagna, hotade, kontrollerade, misshandlade och även dödade på grund av sitt kön, för att hon är kvinna. 

Mäns våld mot kvinnor kan då ses som ett ”könat” fenomen, där mannen använder våldet för att upprätthålla sig själv som norm och överordnad. Våldsutövandet bidrar till att bibehålla kvinnors generella underordning. 

Alla kvinnor blir inte slagna och det är inte heller alla män som slår men män som grupp bidrar fortfarande till ojämställdhet och generellt förtryck av kvinnor som grupp och begränsar kvinnors mänskliga rättigheter. Mäns våld mot kvinnor handlar om kön och makt.

Rikard Tordön säger sig vilja ”ta reda på vad det är för giftig cocktail som gör att just män slår, inte bara konstatera att det är på det viset”. 

I texten visar han på flera ”pusselbitar”; hederskultur, kön, att skilja på idén om att ägas av varandra och osjälvisk kärlek som grund för en kärleksrelation.

Samstämmigheten i de senaste 20 årens forskningsstudier om våld i nära relationer/mäns våld mot kvinnor och 40 års gemensam erfarenhet från ideella kvinnojourer i Sverige visar tydligt att den gemensamma nämnaren för våld i nära relationer/mäns våld mot kvinnor är makt och kontroll. 

Detta oavsett socioekonomisk bakgrund, etnicitet, kultur, kön, sexualitet, ålder, yrke, politisk hemvist eller position i samhället.