Åtminstone jag kunde inte föreställa mig att Sverige skulle hamna i den situation att vår statsminister reser till USA för att, i alla fall indirekt, verka för att avancerade amerikanska stridsflygplan ska exporteras till Turkiet. Ett land som idag som kan bedömas vara en ”elektoral autokrati” – flerpartival genomförs men väsentliga fri- och rättigheter saknas. 

Redan har den sittande regeringen utlovat konstitutionella förändringar och hävandet av restriktioner för vapenexport till Turkiet. När detta skrivs har just en dom meddelats av Stockholms tingsrätt gällande indrivning av pengar till PKK. Något som enligt domen bedömts som ”försök till finansiering av terrorism”. Detta kunde utrikesministern sedan samma dag triumferande visa upp för sin turkiska kollega som ett bevis för våra ansträngningar att tillgodose ställda krav. 

Jag menar inte att domstolen utfört ett ”beställningsverk” men hörde till exempel Sveriges tidigare ambassadör i Turkiet, Michael Sahlin, i en radiointervju där han inte kunde undvika att notera att domen kom ”lämpligt” och att brottsutredningen genomförts ”överraskande snabbt”. Kanske inget fel i detta men vad i övrigt ställer Turkiet krav på? I nuläget vill varken stats- eller utrikesministern redogöra för detta och någon insyn i vad som utlovas blir det ju heller då den inte är möjlig.  Det vi som medborgare nu får veta av ministrarna och Natos generalsekreterare efter genomförda möten är att Sverige ”gjort framsteg” och efter vad jag förstår då enligt de bedömningar som gjorts av Recep Tayyip Erdoğan och hans utrikesminister. Kan vi då vara säkra på att vi rör oss i en riktning som tjänar vår demokrati och de värden som vi månar om i Sverige?  En dramatisk förändring av opinionsläget beträffande Nato har skett efter Rysslands invasion av Ukraina men fortfarande är en betydande andel av Sveriges befolkning emot eller rentav mycket emot en svensk Nato-anslutning. Här borde till exempel public service avstå från att använda ord med positiv laddning som ”hopp” och ”chans” när man rapporterar om förutsättningarna för en anslutning. 

Avslutningsvis kan det väl ändå nu konstateras att den akuta hotsituation som ansågs föreligga och som motiverade ett alldeles för dålig folkligt förankrat beslut om att ansöka om en Nato-anslutning inte förelåg. Det hade funnits tid för, och varit i högsta grad motiverat, att överväga till exempel de konsekvenser för de värnpliktiga som Svenska Freds pekar på i sin nyligen presenterade rapport och som innebär att värnpliktiga kan komma att skickas utomlands för att strida för ett annat Natoland. Detta hade i vart fall givit beslutet en annan förankring än i dag och vi hade möjligen också kunnat undvika den förnedring som Turkiet nu utsätter oss för.