Om det finns en väg till det bättre börjar den med att se det värsta i ögonen. Vi tvingas till att titta tillbaka på vår historia och på nationalsocialism. Och vi måste förstå det politiska parti med en noga utarbetad och ständigt förfinad kommunikationsplan som sedan 2011 kallar sig för ”socialkonservativt, med en nationalistisk grundsyn” och som nyss fått 62 mandat i Sveriges riksdag.
Vissa politiska kommentatorer blåste på förhand upp förväntningarna till nästan det dubbla. Hade partiet valts till riksdagens största hade risken varit stor att det lett till någon form av regeringsmakt. Med ett populistiskt nationalistiskt parti i regeringen skulle sannolikt Sverige med fasta steg börja gå i riktning mot att snart inte längre vara ett land vi skulle känna igen.
Jag delar Göran Rosenbergs analys på valdagen i hans krönika i Sveriges Radios "God morgon, världen!" att vi nog inte har så många år kvar på oss att nå varandra igen innan den redan för många, vad det verkar, lockande grumliga framtidsvisionen om något slags etniskt homogent Sverige har skruvat sig in så pass i vår enfald att en kritisk massa av väljare, såväl som företrädare för partier även med demokratiska rötter, skulle vilja se och kunna tänka sig släppa fram det parti vi känner som Sverigedemokraterna i regeringsställning.
Kärnan i det moderna svenska samhällsundret är att vi har kunnat hålla isär sak och person. Huvudkonflikten i Sverige är på inget sätt en konflikt mellan ”vi och dom”. Den för utvecklingen av vårt land de senaste 150 åren drivande konflikten och kraften har handlat och handlar fortfarande om kampen för ökad jämlikhet och det föredömliga sätt vi rationellt och demokratiskt, med fackföreningars historiska arbete i centrum, har skapat ett mer rättvist och inkluderande samhälle som alla varit vinnare i.
Sverigedemokraterna står för något annat: en auktoritär ideologi och en värld strikt uppdelad i hierarkier som inte har mycket till övers för varken jämlikhet, jämställdhet eller för den delen långsiktig analys kring rättvisa över generationer och vilken värld och miljö vi lämnar över till våra barn och barnbarnsbarn att leva i.
Tiden nu fram till riksdagsvalet i september 2022 har tyvärr alltför många likheter med den våra tyska vänner levde i inför ödesvalet 1933. Om vi i Sverige skulle misslyckas hålla ihop det svenska samhälle som vi känner, är en ynklig tröst vårt medlemskap i EU och våra goda relationer med andra länder. Även om ett ”nytt Sverige” med tänkbar start 2022 snart skulle lämna EU, skulle man nog som svensk ändå kunna hitta något annat land att leva i. Vi som en gång var ett land som folk flydde till, skulle kunna få vara med om att själva känna oss tvingade att lämna samma land på grund av förtryck, hot och våld för de vi är och det vi står för. Jag planerar inte att lämna Sverige av den anledningen. Än så länge är det fortfarande mer bara 1929 än 1933.
Eric Westerberg
gruppledare Miljöpartiet de gröna i Mjölby