Motala Kvinnojour är återigen föremål för diskussion gällande Motala kommuns bidrag till finansieringen av vår verksamhet – vi är frustrerade och oroliga.
2017 tecknades ett IOP-avtal (idéburet offentligt partnerskap) med kommunen och finansiering för åren 2017–2019 hade säkrats. Under avtalsperioden har Kvinnojouren haft en god relation med politiker som inför valet 2018 förordade långsiktig och trygg finansiering.
Ett år senare har nu Socialnämnden tagit beslutet att avtalet endast skall omfatta 1 år och dessutom en avsevärt mindre summa.
Som Kvinnojouren förstår det finns det två frågor som tjänstemän och politiker bitit sig fast i och grundat sitt beslut på. Dels att vi påstås ha en god ekonomi samt att vårt skyddade boende stått tomt under det senaste året.
Vad en "god" ekonomi är kan diskuteras, men Kvinnojouren har en buffert, vilken behöver finnas utifrån ett ansvarstagande och en omsorg för Kvinnojouren och dess verksamhet. Kvinnojouren vill inte, kan inte, får inte ha en ekonomi som faller med ett sådant beslut som Socialnämnden fattat.
Vår ekonomiska överlevnad har varit en kamp sedan start och är, som vi nu ser, än idag. Kvinnojouren har ett arbetsgivaransvar, och framförallt ett ansvar för alla de drygt 100 kvinnor som årligen kontaktar oss. Om vårt bidrag skulle dras in överlever Kvinnojouren cirka sex månader. Vi är inte som en kommun eller myndighet som kan överstiga budget och gå back.
Anledningen till att vårt boende stått tomt är inte enskild eller enkel. Frågan är komplex och vad som sker nationellt i frågan om skyddade boenden är väsentligt för att förstå det på lokal nivå – men det kräver att en vill och orkar förstå.
Kvinnojoursrörelsen ser nu nationellt att socialtjänsten drunknar i reklam om skyddade boenden från privata aktörer med fina pamfletter, lovord om skalskydd och upphämtning. Privata aktörer som omförhandlat sina lokaler från t.ex. HVB för ensamkommande till skyddade boenden för kvinnor och barn.
Motala Kvinnojour har arbetat med frågan i över 25 år, många privata boenden i knappt två år. Vi är livrädda för vad de kvinnor och barn som placeras i dessa privata boenden möter.
Lokalt har vi under de senaste drygt två åren sett en stor förändring i antal och form på boendeförfrågningar. Förfrågningarna har också förändrats i karaktär och kräver sådant som sällan tidigare efterfrågats. Vi har kontakt med kvinnor som är placerade på privata skyddade boenden, och vi utför en del av jobbet som dessa aktörer har betalt för att göra. Vi vet att dessa aktörer brister.
Kvinnojouren vågar påstå att det finns en önskan om att köpa så hög säkerhet som möjligt – att köpa ryggen fri. Kvinnor och barn låses in i skyddsanordningar. Detta snarare än att använda Kvinnojourers boenden med erfarenhetsbaserad kunskap om våldet och dess konsekvenser, med syftet att erbjuda en fristad från våldet där grunderna för ett nytt liv kan läggas.
Kvinnor och barn som blir placerade på privata boenden överlever men lever inte. Detta är oacceptabelt.
Motala kommun måste ta sitt ansvar och se till att Kvinnojouren får förutsättningar för att fortsätta arbeta med kvinnor och barn som utsätts för mäns våld, inte med att sitta i kris- och strategimöten för att Motala kommun ifrågasätter jourens verksamhet och drar ner både avtalsperiod och summa.
Vi vill inte skriva försvarande debattartiklar och förklara i media. Vi vill lägga vår tid och engagemang på det vi kan bäst – att stötta och skydda kvinnor och barn.
Motala Kvinnojour genom Josephine Diffner och Elin Lindsmyr