De kvinnor som säljer sex i Sverige idag är i huvudsak från de forna öststaterna eller norra Afrika. De luras hit och lever i en situation de inte kan påverka, under utpressning eller hot om våld. Sexköparna lever oftast till synes helt normala liv med familj och stadig inkomst. När de blir lagförda får ingen i deras sociala närhet veta det. Det skapar få om inga incitament för beteendeförändring.
Prostitutionen i Sverige är helt avhängig efterfrågan. När vi jämför med de länder som har legaliserat prostitution så är det tydligt att den svenska lagstiftningen håller tillbaka de kriminella gäng som organiserar könshandeln. Det räddar mängder med kvinnor från att utnyttjas.
Det är först när en sexköpare behöver försvara sina handlingar för sin omgivning som det finns utrymme för att påverka honom. I Umeå kommun har polisen på kommunens inrådan börjat orosanmäla sexköpare som är föräldrar till minderåriga barn. Det finns tydligt socialpsykologiskt stöd för att närstående är effektiva medel till förändring. Närstående är de personer vi både litar mest på och har mest respekt för.
Sexköp är inte en privat fråga. Det ingår i en större kontext. Köparens partner vet ytterst sällan om vad som pågår och män som köper sex är mer benägna att använda våld i hemmet. En orosanmälan görs alltid för barnens skull. Den ger en möjlighet att låta alla röster i situationen höras. Att någon för barnens talan. Alla inblandade har att vinna på det.
Det avgörande här är att socialtjänsten får möjligheten att avgöra vilket stöd som kan behövas, utifrån varje enskilt fall. Socialtjänstens ansvar gäller både den som köper sex, brottsoffret och deras familjer.
Vill vi rädda kvinnor ur påtvingad prostitution behöver vi skapa förändrat beteende från de som köper sex. Det görs bäst genom att använda personens sociala sammanhang och omgivning. Att orosanmäla sexköpare som är föräldrar till minderåriga barn skulle vara ett effektivt verktyg för att få det till stånd.