Tiggerifrågan har återigen lyfts sedan det socialdemokratiska kommunalrådet Jimmy Jansson införde krav på tiggeritillstånd i Eskilstuna. Det började med att det socialdemokratiska kommunalrådet i Norrköping, Lars Stjernkvist, ställde sig bakom ett liknande beslut. Socialdemokraterna i Norrköping har sedan dess ändrat riktning, något vi uppskattar, men att ens tänka sig stå bakom ett sådant förslag gör att varningsklockorna ringer.
Att socialdemokratiska kommunalrådet i Linköping, Kristina Edlund, också meddelat att hon kan ställa sig bakom ett förslag ger oss anledning att bestämt sätta ner foten och be partiet tänka om.
Ingen socialdemokrat kan passivt se på medan människor lever i hopplös utsatthet. Inte heller kan en socialdemokrat nöja sig med en samhällsvision som vilar på att människor ska behöva förlita sig på godtyckliga välgörenhetshandlingar för att överleva. Vår socialdemokratiska samhällsvision är istället att bygga det goda samhället där välgörenhet inte är en nödvändighet för människors överlevnad. Men lösningen på tiggerifrågan ligger inte i införandet av ett förbudsliknande tiggeritillstånd.
Det stora problemet med den nya sortens tiggeri är att de svenska välfärdssystemen omöjligtvis på egen hand kan reformera bort den, då tiggarna i första hand är medborgare i andra EU-länder. EU-migranters fattigdom i Sverige är delvis ett symptom på det svenska välfärdssamhällets svarta hål, där EU-migranten står utanför medborgarskap, uppehållsrätt samt asylrätt och därmed även utanför de sociala reformer vårt välfärdssystem erbjuder, men också en konsekvens av EU:s fria rörlighet och en utsatt situation i hemländerna.
Socialdemokrater som försvarar tillståndet menar att förslaget om tillstånd ska hjälpa kommunen att veta vilka personerna är och sätta press på deras hemkommuner. Men vi ser allvarliga problem i förslaget.
Först och främst är det svårt att hålla en hemkommun ansvarig när tiggarna i första hand är medborgare i andra EU-länder. Vidare avser förslaget att ge tillstånd till de som har bostad, legitimation och kan betala 250 kronor var tredje månad. Med risk att påpeka det uppenbara vill vi påminna om att om en person har råd med dessa saker skulle den troligen inte behöva tigga. Tillståndet kommer därmed i praktiken fungera som ett förbud för de grupper som har störst behov av att tigga samtidigt som det legitimerar tiggeri som sysselsättning för andra.
Det finns genuina sociala problem bakom den fattigdom som åkallar tiggeri: Risk för människohandel, hälsoproblem och utsatthet. Ett så kallat tillstånd löser inte dessa problem! Om de på riktigt vill kartlägga vilka som tigger och hjälpa dem finns det andra vägar att gå, vägar som är förankrade i en socialdemokratisk ideologi.
Socialdemokraterna borde istället sätta press på EU från nationell nivå och EU-nivå att ta ansvar över de konsekvenser som EU:s fria rörlighet för med sig, genom att ursprungsländerna på allvar tar krafttag mot deras interna sociala utsatthet och institutionella rasism.
Dessutom finns det mer konkreta lösningar kommunerna kan anta. Exempelvis arbetar flera kommuner väldigt nära med Stadsmissionen för att erbjuda boende och mat samtidigt som andra kommuner, som exempelvis Umeå, sett en nedgång i tiggeriet allteftersom ursprungsorterna löst sina problem.
Vi delar deras andemening om att ingen i Sverige eller Europa ska behöva tigga för att klara sin försörjning, men vägen dit är en stark välfärd som kan hjälpa människor i utsatthet, inte gömma undan människorna bakom regleringar. Socialdemokratiska studentförbundet vill därför skicka en tydlig uppmuntran: tänk om! Ska vi vara ett parti som tydligt står emot fattigdom och sociala problem de åkallar, eller ska vi vara ett parti som hellre gömmer och blundar för människor som behöver hjälp?
Henrik Svensson
ordförande S-studenter Linköping
Anna Isacsson
S-studenter Linköping
Patrick Bannon
ordförande SSU Norrköping
Sissa Nåbo
ordförande SSU Linköping