”Den breda mitten” som Annie Lööf ägnade hela valrörelsen åt visade sig vara betydligt smalare än vad Centerpartiet önskade. När hon aviserade sin avgång var jag orolig att hennes enträgenhet skulle straffa sig, att partimedlemmarna skulle välja en företrädare som suddade ut de röda linjerna och likt Liberalerna la sig platt för extremhögern bara för att få vara med och leka med de andra borgerliga partierna.
Jag kan naturligtvis inte sia in i framtiden och jag vet ingenting Centerpartiets inre liv. Men det verkar inte som att min oro besannades. När valberedningen i veckan presenterade Muharrem Demirok som förslag till partiledare var han noga med att betona att Centerpartiet är ett liberalt och borgerligt parti som inte ska göra sig beroende av Sverigedemokraterna för att få inflytande i politiken. Bådar gott.
En annan sak som är till Demiroks fördel är hans tid som kommunalråd. Politiker som har erfarenhet av att möta människor på den närmaste politiska arenan har en tendens att inte vara så bombastiska. För den som vill få något gjort är det till nytta.
Jag tyckte mig se spår av att kunna den kommunala vardagen hos Demirok redan på pressträffen. Han problematiserade det galna friskolesystemet. Det mest marknadsliberala skolsystemet i världen, med fri dragningsrätt på skattemedel och fria vinstuttag. Han var i och för sig inte emot systemet som sådant. Rimligt om man vill bli partiledare för ett högerparti. Centerpartiet är emot vinstbegränsning men Demirok öppnar upp för att ”göra en stor förflyttning i skolfrågan”. Vad det betyder är ytterst oklart, men till min glädje ser jag att det oroar skolentreprenörer och vd:ar för skolkoncerner. Så då kanske det ändå är ett steg i rätt riktning har ger uttryck för, om än ett litet och liberalt borgerligt.
Jag vill önska Centerpartiet lycka till. Jag är inte borgerlig och jag har ganska lite till övers för en klassisk liberal ekonomisk politik. Men jag hoppas verkligen att det finns utrymme för en anständig höger i svensk politik. Varje dag i veckan tar jag hellre en politisk debatt kring välfärdens finansiering, trygghet på arbetsmarknad eller klimatomställning och nyindustrialisering med en ekonomisk höger, än den där tröstlösa skuggboxningen kring identitetspolitisk höger som regeringen och Sverigedemokraterna bjuder upp till.
Avslutningsvis kan jag inte låta bli att notera att Muharrem har tvillingar. Det kommer på pluskontot. Vi tvillingföräldrar har nåt visst som gör oss effektiva på ett alldeles speciellt sätt.