Vi står inför en ny verklighet. Den globala hälsobiståndsmodellen, som länge varit en livlina för miljontals människor i Afrika, är på väg att rämna. USA:s plötsliga och omfattande nedskärningar i biståndet skapar en akut kris där miljontals människoliv satts i fara – men de pekar också på något större: ett ohållbart system där politiska svängningar i Washington eller Bryssel kan rasera grundläggande sjukvård för miljoner.
Afrikas hälsosystem har länge varit beroende av bistånd, vilket gör dem sårbara. Det vi nu ser är katastrofala konsekvenser – men också ett tillfälle att bygga något bättre, med starkare afrikanskt ägarskap och nya finansieringsmodeller.
USA har under många år varit en av de största finansiärerna av hälsobistånd i Afrika. Bara under 2023 gick mer än hälften av deras utvecklingsmedel till hälsosektorn i afrikanska länder. När detta stöd nu dras tillbaka över en natt får det förödande konsekvenser.
Vi ser det tydligt inom Amref Health Africa, Afrikas ledande hälsoorganisation. Amref når årligen 17 miljoner människor med vård och förebyggande insatser. Nu har en femtedel av organisationens finansiering plötsligt försvunnit, vilket tvingar oss att pausa 15 kritiska hälsoinsatser i fem länder.
Effekterna är brutala:
* I Malawi står 20 000 gravida kvinnor utan HIV-behandling.
* I Tanzania stoppas 500 000 TB-undersökningar.
* I Etiopien har 5 000 unga förlorat sin utbildning.
Detta är inte bara en mänsklig tragedi – det riskerar att knäcka redan pressade hälsosystem.
För att minska sårbarheten och rädda liv krävs ett systemskifte. Vi ser tre vägar framåt:
1. Afrika måste ta större ansvar för sin egen hälsa. Hälsa är en investering, inte en kostnad. Afrikanska regeringar måste prioritera sina hälsobudgetar, utveckla inhemsk produktion och samarbeta med privata aktörer. Men även om alla följde Abuja-deklarationens mål om att avsätta 15 procent av statsbudgeten till hälsa, skulle det inte räcka. Med dagens ekonomiska förutsättningar skulle detta endast innebära omkring 40 dollar per person och år – en bråkdel av vad som behövs och en skarp kontrast till exempelvis Europas 4 000 dollar per person.
2. Internationellt stöd behövs – men på nya villkor. Biståndet måste bli mer effektivt och riktas till lokala, afrikanska, organisationer som förstår de lokala behoven. Dessutom blir andra typer av givare, privatpersoner, filantroper och företag avgörande när de statliga stöden minskar. Och dessa måste agera utifrån behov, inte egenintresse, om riktig skillnad ska uppnås. Samtidigt måste Afrikas skuldbörda hanteras. För att skapa verklig förändring krävs skuldavskrivningar, rättvisa finansieringsmodeller och att afrikanska länder får behålla en större andel av sina egna råvaruintäkter. Utan det förblir självständiga hälsosystem en ouppnåelig vision.
3. Prevention i fokus – inte bara sjukhusvård. Afrika kommer aldrig ha råd att finansiera ett sjukvårdssystem som liknar Europas – men det är inte heller nödvändigt. Genom att satsa på prevention kan vi minska behovet av kostsam vård. Afrika står just nu inför ett skifte där icke-smittsamma sjukdomar (så kallade NCD:s) som diabetes och hjärt-kärlsjukdomar är den snabbast växande dödsorsaken på kontinenten. Det är kostsamma sjukdomar och de är kraftigt underfinansierade. I delar av Mellanöstern har 25 procent redan diabetes – Afrika riskerar att gå samma väg. Om vi inte agerar nu och ökar fokus på prevention riskerar hela vårdsystem att kollapsa under trycket. “Health starts at home”.
De nuvarande nedskärningarna är en akut kris – men också en väckarklocka. Vi behöver en ny modell där afrikanska länder tar större ansvar, och där det internationella stödet används smartare. I denna omställning är organisationer Amref viktigare än någonsin. Som afrikanskt ledd organisation med djup lokal förankring bygger vi hälsa från grunden.
Afrika kommer aldrig ha råd med ett sjukvårdssystem som liknar Europas – men det är inte heller nödvändigt. Genom att satsa på prevention, stärka lokala vårdsystem och skapa nya finansieringsmodeller kan vi bygga en framtid där människor i Afrika inte längre är beroende av politiska beslut i andra delar av världen för att ha ett långt och friskt liv.
Vi står i en övergångsfas. Liv kommer att gå förlorade – men vi har också en möjlighet att bygga ett mer hållbart, rättvist och effektivt hälsosystem.
Hälsa är ingen lyx. Det är en rättighet.