Region Östergötlands tandvårdsdirektör Anna-Carin Dahlgren vill att regionerna ges ökade möjligheter att styra över den privata tandvården i regionen (SVT Öst, 24/1). Från den privata tandvårdens sida är vi övertygade om att det är fel väg att gå. Ökad offentlig styrning av tandvården skulle inte lösa tandvårdens problem, utan tvärtemot förvärra dem.
Den privata tandvården är en förutsättning för en fungerande tandvård. Den privata tandvården behandlar nästan 65 procent av alla vuxenpatienter i Östergötland och andelen ökar ju äldre patienterna blir. Patienterna är mycket nöjda med sin tandvård.
Svensk tandvård är i behov av reformer, men det är viktigt att ta tillvara det som fungerar väl i dagens tandvårdssystem och rikta åtgärderna mot problemen. Utgångspunkten bör därför vara fortsatt fri prissättning, fri etablering och fritt val för patienten. Den svenska befolkningens tandhälsa är, som ett resultat av dagens tandvårdssystem, i internationell toppklass. Tandhälsan har dessutom utvecklats positivt under hela 2000-talet och skillnaden i tandhälsa mellan olika socioekonomiska grupper minskar. Att de privata vårdgivarna ges möjlighet att själva bestämma över verksamheten är också en förutsättning för att bevara patienternas valfrihet och för ett utbud av både små och stora vårdgivare över hela Sverige.
Tandhälsan har stadigt förbättrats sedan införande av dagens tandvårdssystem. När det gäller vuxentandvården är det därför bättre att fortsätta på den inslagna vägen än att byta kurs. En ökad möjlighet för politiker att styra tandvården förbättrar inte tandhälsan och riskerar att påverka patientens nöjdhet negativt. Att Folktandvårdens situation är ansträngd beror inte på problem inom vuxentandvården utan en starkt bidragande orsak är den reform av barn- och ungdomstandvården som infördes för några år sedan, som höjde åldern för den kostnadsfria barn- och ungdomstandvården från 19 år till 23 år.
Höjningen av åldern inom barn- och ungdomstandvården har skapat undanträngningseffekter och felaktiga prioriteringar, som att tandvårdens resurser går till friska patienter i åldersgruppen 20–23 år samtidigt som äldre patienter med vårdbehov trängs undan då Folktandvården måste prioritera barn och unga. Lösningen på problemen är därför inte ökad styrning av den privata tandvården, utan en reform som frigör resurser genom att åldern återställs till 19 år som tidigare.
Barn- och ungdomstandvården är också underfinansierad och går med förlust i cirka hälften av landets regioner. Det gör att det är förenad med en stor ekonomisk risk för privata vårdgivare att behandla barn eftersom det kan vara svårt att få verksamheten att gå ihop. Om ersättningen i stället utgick från vårdgivarnas faktiska kostnader för att utföra vården skulle det locka fler privata vårdgivare, vilket i sin tur skulle avlasta folktandvården.
Lösningen på tandläkarbristen är således inte mer styrning från det offentliga av den privata tandvården, utan politiska beslut som bidrar till att befintliga resurser kan användas mer effektivt än vad de gör i dag.