Inte minst handlar det om hur staten redan under denna mandatperiod kan öka sitt ansvar för skolans finansiering. Nog vill väl Liberalerna bli ihågkomna för de löften man höll i stället för de man bröt?
Ett förstatligande av skolan under nästa mandatperiod – så lydde ett av Liberalernas tydligaste vallöften i september. Enligt partiledaren var det hög tid för staten att ta över ansvaret för skolans finansiering. Det senare är en reform som också Sveriges Lärare, med cirka 300 000 medlemmar i ryggen, anser måste till.
Hur det ser i dag är välkänt. Kunskapsresultaten sviktar och lärarbristen är skriande. Samtidigt ser det olika ut över landet; elever möter skiftande förutsättningar beroende på i vilka skolor de går. Kommunerna saknar kapacitet att vända utvecklingen. De dignar under sitt ansvar att finansiera skolan, något som knappast underlättas av rådande lågkonjunktur. Den ekonomiska krisen är redan påtaglig och driver fram ännu större besparingar än de som redan genomförts.
Liberalerna är givetvis väl bekanta med dessa utmaningar och har hållit förstatligandets fana högt. Men knappt hade dammet hunnit lägga sig efter valrörelsen innan partiet vikt ned sig i en av sina främsta profilfrågor. Det är minst sagt beklagligt att man låtit skolan drabbas av ansvarslös löftespolitik.
Det är lätt att falla i grubbel inför Liberalernas otydlighet när det gäller hur den bristande likvärdigheten i svensk skola nu ska mötas. Den förstatligandeutredning som partiet fick in i Januariavtalet har lämnat sina förslag, men det är höljt i dunkel om man på utbildningsdepartementet avser att göra något med slutsatserna. Ett statligt ansvarstagande för skolans finansiering är enligt utbildningsministern inte genomförbart inom det närmaste decenniet.
I stället lyfter Liberalerna fram Tidöavtalets förslag om en nationellt bindande skolpengsnorm – något som tar ytterligare år att utreda och som oundvikligen handlar om förändringar på marginalen. Risken är stor att den miniminivå som normen anger också blir maxnivå för skolhuvudmännen, det vill säga att golvet blir tak.
När Liberalerna i helgen samlas till riksmöte i Linköping utgår vi från att skolfrågorna står högst på agendan. Det vore på sin plats att Johan Pehrson kliver fram och ger tydliga besked om vad Liberalerna egentligen vill med skolan. Ett parti som kallar sig skolparti borde rimligen vilja vara ett politiskt föredöme med satsningar på en mer likvärdig skola. Vi hör ofta Liberalerna tala om skolan som nyckeln till Sveriges framtid och framgång. En sådan argumentation är vi de första att skriva under på. Men för att den inte ska eka tomt måste man vidta de åtgärder som krävs för att alla elever ska få likvärdiga möjligheter att lyckas.
Dagens lärare och elever är inte hjälpta av att det parti som intagit utbildningsdepartementet kapitulerar inför omständigheterna och säger att förändringar inte kan göras förrän om tio år. Skolan kan inte vänta ens en mandatperiod, den behöver förändring här och nu. Redan i vårbudgeten måste problemen med finansieringen adresseras och de statliga satsningarna utökas.
Det finns redan tillräckligt många utredningar för att regeringen, med Liberalerna i spetsen, ska kunna skrida till handling. Att lova runt och hålla tunt duger inte.