Men bör inte alla få den bästa vården? Nej. Det kanske tycks så vid första ögonkast, men som ofta är fallet är det första ögonkastet vilseledande. Att alla ska ha den bästa läkarvården vore ett katastrofalt mål. Vissa läkare är oundvikligen bättre än andra, och bara en läkare kan vara bäst. Om bara den bäste läkaren duger så duger alltså inte alla andra läkare, inte ens den näst bäste. Ett orubbligt krav på det bästa blir ett förbud mot allt annat än perfektion. Men perfektion är inte realistiskt.
Ju högre krav vi ställer, desto svårare är det att få fram läkare. Det spelar ingen roll hur bra läkarna är om vi inte har nog av dem. Även en läkare av lägre kvalitet är bättre än ingen läkare, vilket är alternativet.
En stor del av skulden för läkarbristen ligger hos Svenska läkarförbundet. Detta är ett mäktigt fackförbund med ett medlemskap på cirka 90 procent. En stor del av dess makt kommer ifrån att vi ofta glömmer att det är ett fackförbund, och helt upp och ned antar att det står på patienternas snarare än läkarnas sida.
Som alla fackförbund kämpar det Svenskas läkarförbundet för sina medlemmars väl genom att avsiktligt orsaka brist. Tillgång och efterfrågan – ju större brist desto högre pris. Läkarbristen är alltså inte ett problem för läkarförbundet, utan dess syfte. De liv och det lidande detta kostar betalas av patienter och skattebetalare. Detta döljs av att läkarförbundets sabotage sker på så vis att det inte sker, utan att folk i tysthet lider och dör i vårdköerna.
Måste vi acceptera en kvalitetssänkning för att få fler läkare? Ja, eftersom vi inte kan befalla folk att bli läkare och lönerna redan är höga. Det är alltså svårigheten att bli läkare som är flaskhalsen. Hur gör vi då för att göra det lättare att bli läkare? Det mest uppenbara är att slopa läkarlegitimationen eller att göra den lättare att få tag på. I princip borde vem som helst som kan övertyga ett sjukhus att anställa en få bli läkare.
Invändningen är att ett sådant system skulle öka risken för felbehandling. Jajamänsan. Det stämmer. Visserligen inte så mycket, eftersom ingen skulle anställa eller besöka läkare som inte är hyfsat kompetenta. Att vem som helst rent juridiskt skulle kunna arbeta som läkare betyder inte att vem som helst rent praktiskt skulle kunna göra det. Det vore dock bra att komplettera reformen med att göra det lättare att sparka dåliga läkare.
Med avhjälpt läkarbrist så skulle läkarnas uppumpade löner sjunka, eller åtminstone sluta stiga så fort. Men då vi alla förr eller senare blir sjuka eller har närstående som blir det så tjänar hela Sverige på en bättre sjukvård. Det gäller även läkarna själva. Fler läkare skulle även minska arbetsbördan. Överarbete är en patientfara.
Vi svenskar har en sund rädsla för läkarinkompetens. Självklart vill vi att de som skär och sticker i oss ska veta vad de gör. Men denna rädsla kortsluter tänkandet. Om jag påstod att vägsäkerheten krävde att bara lyxbilar skulle tillåtas skulle jag bli utskrattad. Men de höga kraven på läkare har samma effekt. Vi bör acceptera en viss ökad risk för felbehandling för att minska det större problemet med ingen behandling. Perfektionism leder bara till vårdköer.