Ständigt kommer från politiskt håll olika utspel kring detta faktum med skiftande förslag till lösningar av problemet. Dock ser man bland debattinslagen tyvärr aldrig några försök att i ett historiskt perspektiv förklara varför det har kunnat gå så illa för skolan. Nedan vill jag därför nämna några som jag ser det avgörande anledningar till dagens oroande situation. Mina exempel är begränsade till gymnasiet, eftersom det är den skolform som jag främst har mina erfarenheter ifrån.
Redan i skolkommissionen 1946 skisserades ramarna för det som från 1960-talet kom att radikalt förändra den svenska skolan genom införandet av grundskolan 1962 och det nya gymnasiet 1966. Avsikterna var säkert goda, men den kommande utvecklingen innebar en rad negativa inslag som bäddade för den skolsituation som vi ser i dag.
Det första var avskaffandet av studentexamen. Den garanterade genom för alla gemensamma skriftliga slutprov och en av censorer övervakad muntlig slutexamen en likvärdighet i hela riket. Just avsaknaden av den likvärdigheten i dagens skolsystem hör ju som bekant till det som nu i debatten särskilt ofta kritiseras.
Under decennier från 70-talet och framåt kom sedan flumpedagogiken att i allt större utsträckning prägla skolutvecklingen. Med sin nedvärdering av fasta kunskaper och sitt ifrågasättande av katederundervisning till förmån för diffusare och betydligt mindre effektiva undervisningsformer bidrog den tyvärr till allt mindre preciserade kunskapskrav. Att den ivrigt propagerades av universitetens pedagogikinstitutioner kom med nödvändighet också att på ett olyckligt sätt påverka lärarutbildningen. De för en gymnasielärare så viktiga ämneskunskapernas andel i utbildningen nedtonades till förmån för en alltmer överbetonad inriktning mot den rena lärandeprocessen.
Starkt bidragande till den vilsenhet och ryckighet som finns i dagens skola var för gymnasiets del också det under senare decennier upprepade experimenterandet med ämnen, kurser och betyg. Särskilt övergången från ämnes- till enskilda kursbetyg har visat sig vara en totalt misslyckad reform som har ökat stressen för eleverna och äventyrat den rättvisa bedömningen av kunskaper.
Det mest avgörande steget mot dagens skoldebacle togs dock absolut i och med den 1991 införda kommunaliseringen av skolan. Den kom att innebära en rad förändringar som fick mycket olyckliga följder. Den uttalade ambitionen att göra det tidigare fria läraryrket så likt övriga kommunala befattningar som möjligt har gjort det allt svårare att rekrytera de mest lämpade studenterna till yrket. Det kommunala styret har också för gymnasiet fått den mycket negativa konsekvensen att de som brygga till många elevers vidare studier tidigare så viktiga forskarutbildade lektorerna praktiskt taget har försvunnit. Sammantaget kan man konstatera att de kommunala åtgärderna som helhet på lärarområdet starkt har bidragit till yrkets allmänt omvittnade statusförlust under senare år.
Genom kommunaliseringen öppnades också vägen till den ohejdade utbyggnaden av friskolor som ju nu allt fler ser det stora problemet med. Att låta skolan bli en affärsverksamhet i stället för institution var ett fatalt missgrepp med bland annat betygsinflation och vinstfixering som följd.
Svensk skola hade förtjänat en bättre utveckling än den här beskrivna!