Catharina Rosencrantz beklagar i Corren den 31/1 den förenklade debatten om betyg. Tillåt mig att komplicera den ytterligare.
Till att börja med måste man förstå skillnaden mellan summativ bedömning, ”så här gick det att nå målet”, och formativ bedömning, ”så här går det just nu och så här kan du komma vidare mot målet.” Betyg är summativ bedömning och den kontinuerliga uppföljningen och återkopplingen av elevernas lärande, som Rosencrantz hänvisar till, är formativ.
När Rosencrantz skriver att det inte finns någon motsättning mellan summativ och formativ bedömning är detta en förenkling. Forskning visar att om man ger ett bokstavs- eller sifferbetyg tillsammans med formativ återkoppling, så går hela effekten av återkopplingen förlorad. Hjärnan spar nämligen energi genom att välja bort den mer omfattande informationen.
Kunskapsutvecklingen under grundskolan är ett pågående arbete. Ändå ges summativa betyg varje termin från årskurs sex. Det drar fokus från den formativa bedömningen och skapar stress hos lärare och elever. Betygssystemet i Lgr 11 är anpassat för formativ bedömning och för att få ett visst betyg måste alla förmågor nå en viss nivå. Det innebär att en elev som når en A-nivå på samtliga förmågor i ett ämne utom till exempel källkritik, där den visar prov på E-nivå, får betyget D.
Att få detta betyg i årkurs sju eller åtta upplevs orättvist och hopplöst, motivationen riskerar sjunka och den negativa stressen ökar. Vad skulle hända om lärarna, istället för att tvingas summera utvecklingen termin för termin, kunde visa hur eleven med en liten insats (utveckla sin källkritiska förmåga) kan gå ut grundskolan med ett högt betyg? Det gör vi idag, men svedan av det lägre summativa betyget förtar vår trovärdighet helt i onödan.
Summativa betyg har framför allt en selektiv funktion – när man söker till gymnasium eller högskola går det inte med en formativ återkoppling. För den preliminära intagningen kan det vara nödvändigt med preliminära betyg efter höstterminen i nian, och eftersom man börjar med nya kunskapskrav i årskurs sju kan en summering i form av betyg i slutet av årskurs sex vara på sin plats.
Där emellan vore den bästa användningen av lärarnas arbetstid en stukturerad och regelbunden formativ bedömning. Här skulle Skolverket kunna ta ansvar för att lärarkåren stöttas i detta arbete, för att säkra likvärdigheten i den formativa bedömningen nationellt.
Peder Palmstierna
lärare årskurs 7–9, Folkungaskolan, Linköping