Statens skyldighet att granska sin egen roll

Det skandalösa här är hur samhällets allra mest värnlösa människor kunde behandlas på Vipeholm, skriver debattören.
Det skandalösa här är hur samhällets allra mest värnlösa människor kunde behandlas på Vipeholm, skriver debattören.

I ett reportage berättar Correns journalist Julia Djerf om sin släkting Olle, som dog undernärd på Vipeholms sinnessjukhus i Lund 1944.

Debatt 11 januari 2022 10:00
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Svar på nyhetsartikeln "Mörka släktgåtan löst – försvunne Olle hittad" (28/12):

Hon bidrar därmed till berättelsen om vad som hände på denna anstalt och vad patienterna, som formellt betecknades som idioter, kunde betyda för familjerna. Ofta älskade, trots sina handikapp, men sedan försvunna bortom horisonten innan ett brev kom med ett grymt besked. Patienten hade avlidit och någon själslig utveckling hade inte kunnat ses. I Olles fall hade han legat hopkrupen under dagarna medan han långsamt tynade bort. Till slut hade en lunginflammation tagit hans liv.

I artikeln finns ett uttalande som jag gärna vill kommentera. Den pensionerade professorn och ögonläkaren Berndt Ehinger påstår att min bok ”Idiotanstalten” (Kaunitz-Olsson 2021) ”bara är ute för att skandalisera”. Någon saklig kritik anför han inte, utan menar att jag ”applicerar vår tids normer” på den tidens förhållanden. Ehinger försvarar också chefsläkaren Hugo Fröderberg, ”han gjorde så gott han kunde”.

Min bok handlar om hur 203 manliga patienter dog på Vipeholm under åren 1941–1943. Det var en fjärdedel av alla män som var intagna under dessa år. Det genomgående draget var att de under en längre tid gick ned i vikt innan de i sitt försvagade tillstånd drabbades av dödliga sjukdomar. Jag har gått igenom samtliga patientjournaler, läst alla obduktionsprotokoll, följt chefsläkarens agerande och uttalanden i detalj under dessa år, och kompletterat med hans tidigare inte uppmärksammade dagboksanteckningar från 1970-talet. De döda hade gått ned 12 kilo i snitt innan de dukade under av näringsbrist.

Boken bygger alltså på vad som faktiskt hände, inget annat. Gjorde då sjukhuschefen Fröderberg vad han kunde för att rädda sina patienter? Han hade, liksom alla andra sjukhuschefer, tydliga instruktioner från statens myndigheter om att ansöka om extra tilldelning av mat ifall patienternas hälsa riskerades. Det fanns till och med förtryckta blanketter i detta syfte. Just detta var den dåtida normen och hade inget med ”nutida värderingar” att göra. Men inte i något fall under dessa tre dödsår gjorde Fröderberg en sådan ansökan, alltmedan han i journalernas viktdiagram kunde iaktta hur de rasade i vikt och dog en efter en. Utåt förnekade han att det förekom näringsbrist. Patienterna dog för att de var ”livsodugliga”.

Det var först när Medicinalstyrelsen några år senare beslutade om det så kallade kariesexperimentet som undernäringen blev uppenbar. Patienterna skulle utsättas för stora mängder kola för att se hur deras tänder påverkades. Experimentets läkare ville dock att patienternas allmänna näringstillstånd skulle vara som i övriga samhället, annars skulle den enorma tillsatsen av socker inte kunna utvärderas korrekt. En bieffekt blev därför att patienterna äntligen fick bli välnärda. Effekten var påtaglig. Så avled till exempel bara 19 manliga patienter 1947, mot 79 fem år tidigare.

Statens inspektör från Medicinalstyrelsen reagerade inte när massdöden pågick under krigsåren. Staten tillät dessutom att patienterna på Vipeholm utsattes för allehanda experiment även efter att nazisternas ”medicinska” förbrytelser hade blivit avslöjade vid rättegångarna i Nürnberg. Det skandalösa här är hur samhällets allra mest värnlösa människor kunde behandlas, inte som Berndt Ehinger påstår berättelsen om dem. Staten var huvudman för Vipeholm. Det är nu statens skyldighet att granska sin egen roll i form av en vitbok.


 
 
 
 
 
 
Ämnen du kan följa