Jag läser i Corren (9/11) med förskräckelse om den 25-åriga Linköpingsbo som sköts i magen ifjol av en person som avsiktligen försökte döda honom. Mannen valde att samverka med Polisen och vittnade i domstol, men tvingas gömma sig idag.
Kritik har inkommit mot hur Polisen hanterat vittnesskyddet. Vi vet sedan tidigare att den som vittnar i en rättegång mot de kriminella gängen utsätter sig själv för hot och våld. På riksnivå har Kristdemokraterna länge drivit på för att få till en utredning om hur ett system med anonyma vittnen ska införas. Vi anser att tilltron till rättsväsendets förmåga att knäcka gängen måste återskapas. Samhället måste signalera att det alltid står på brottsoffrets sida.
Majoriteten av landets kommuner uppger samtidigt att staten behöver ta ett större ekonomiskt ansvar. Personer som vittnar mot den grova organiserade brottsligheten behöver skydd. Kaliber i Sveriges Radio P1 gjort en undersökning på skyddade boenden. Undersökningen visar att utgifterna för skyddat boende till de som vittnat mot den grova brottsligheten har ökat lavinartat de senaste fem åren. Av samhällsutvecklingen att döma kommer den trenden inte brytas. Vi vet att många kommuner redan har det tufft ekonomiskt. Det bör inte avgöra vilket vittnesskydd brottsoffret får.
Det delade ansvaret mellan kommun och stat gör det svårt att ta ett helhetsgrepp. Vittnesskyddet ser olika ut i Sveriges alla 290 kommuner. Vill vi få till ett rättssäkert system måste det ändras skyndsamt. Sveriges regering behöver se brottsoffren som en statlig angelägenhet och driva på för att införa ett nytt nationellt system för vittnesskydd. Vi behöver möta brottsoffrens behov. Vart leder ett rättssamhälle om ingen vågar vittna?