Svar på "Djurägaren har ansvaret för djurens välbefinnande" (24/8):
I Corren framhåller Susanne Edlund att systemet i dag är för generöst för djurägare som drabbas av rovdjursangrepp och hon anser att rovdjursavvisande stängsel borde vara ett minimikrav för ersättning. Debattören tycker att djurägaren ska ta ett större ansvar för att tamdjuren inte skadas och dödas av varg för att säkerställa djurskyddslagen, men i syfte att skydda vargstammen från skyddsjakt. LRF vill här vara tydliga med att rovdjursfrågan är mycket större än stängsel.
För det första finns det inga rovdjurssäkra stängsel, men de kan vara rovdjursavvisande. En varg som vill in i hagen tar sig in. Det finns flera exempel på det. Varg utanför stängsel kan även stressa djur så att de skadar sig av det skälet och det finns inga staket som kan hålla en flock skrämda kor eller tjurar inne.
Bidrag lämnas till att stängsla vissa hagar, men långt ifrån alla är berättigade till det. På en gård kan det handla om flera kilometer, ibland mil, av stängsel som ska köpas in, sättas upp och kontinuerligt röjas under för att inte tappa sin funktion. Oavsett bidrag eller ej, blir det en ökad kostnad för djurägaren och många timmars merjobb varje år som hen aldrig kan räkna hem ekonomiskt.
Djurägare månar mycket om sina djur, och jobbar hårt varje dag för att de ska ha det bra. Under betessäsongen ligger fokus på att ha väl fungerande staket som håller de egna djuren inne i hagen, inte att stängsla andra djur ute. Som djurägare behöver man ha många olika hagar att flytta djuren emellan. Dels för olika grupper av djur, men också för att hålla god beteshygien och minska mängden parasiter. Därför är inte boskapsvaktande hundar, som Susanne Edlund föreslår, något alternativ för flertalet djurägare.
Allra flest rödlistade arter i vårt landskap är knutna till kulturlandskapet och naturbetesmarker. Den betande mulen har stor betydelse. Tyvärr minskar arealen av biologiskt värdefulla marker i snabb takt om djurägaren inte får ekonomin att gå ihop, så i slutändan handlar det både om miljövärden och landets förmåga att försörja sin befolkning.
Det finns rovdjur som inte stör djurhållningen och som är skygga, då kan människa och varg leva sida vid sida. Men när rovdjuren har ett beteende som orsakar problem måste det finnas möjlighet till åtgärder. Varg som uppträder oskyggt eller angriper tamdjur är inte bara ett problem för lantbrukare, utan för så många fler som är bosatta i området och som vill känna trygghet för familj och husdjur.
Det är politiska beslut som fört tillbaka vargen i den svenska faunan. Samtidigt finns det andra politiska beslut som uttalar ett stort ansvar att värna den biologiska mångfalden och som säger att tamdjurshållning inte påtagligt ska försvåras. Det finns också beslut om ökad matproduktion, eftersom Sverige i dag har en låg försörjningsgrad. De här besluten hamnar i målkonflikter med varandra och då är det viktigt att våra politiker visar mod att prioritera och ger tydliga besked.
Lantbrukare behöver känna framtidstro och ha lönsamhet för att svensk livsmedelsproduktion ska kunna vara stark och utvecklas. Vi behöver producera mer mat i Sverige framöver, inte mindre, för att stå rustade för kriser och klimatförändringar. Det är en beredskapsfråga som det ännu finns möjlighet att agera i.