Märkbart är att kommunledningen i Linköpings kommun valt att inte delta i debatten. När frågan behandlades i kommunfullmäktige förra veckan drog Muharrem Demirok (C) och Gustaf Appelberg (L) ned nivån på debatten, planläggning av slottsparken skulle innebära ett ”hot mot äganderätten". Med detta argument avslogs Linköpingslistans förslag om ett öppnande av parken. Alliansens utgångspunkt är att man jämställer statlig och privat äganderätt. Det är en märklig och sakligt felaktig ståndpunkt som särskilt i plansammanhang leder fel.

Linköpingslistans förslag innebär att kommunen använder planmonopolet i en öppen och demokratisk planprocess. Denna process påbörjas med stöd av att det finns en stark opinion bland Linköpingsbor för att parken ska vara öppen (60 procent för ett öppnande enligt en Novus-mätning). När en planhandling föreligger finns möjlighet för kommunen att i ett tidigt skede begära planeringsbesked från staten vad gäller frågan om riksintresset kräver att marken ska vara stängd. Efter att planen är antagen har staten även möjlighet att överpröva och undanröja planen. I denna prövning tar staten, ytterst regeringen, även ställning indirekt i egenskap av markägare. Denna överordnade maktställning har inte en privatperson, därför kan heller inte statlig och privat äganderätt jämställas i plansammanhang. 

Den linje som övriga partier företräder innebär att en förhandling ska äga rum med tjänstemän på Statens Fastighetsverk. Ärendet hamnar då i ett begränsat stuprör där ett särintresse kan drivas till ytterlighet. Det är i stället sannolikt att regeringen i en övergripande avvägning mellan olika intressen skulle ge klartecken för en detaljplan med öppen park. Detta eftersom den stängda parkytan mitt i centrala Linköping strider mot grundprinciperna om öppenhet och tillgänglighet i svensk marklagstiftning. De principer som länsstyrelsen ständigt hävdar i plan-, miljö- och strandskyddsärenden.

Kommunens linje i markfrågor är något obalanserad. Öppnandet av slottsparken görs till en principfråga om äganderätten samtidigt som den privata äganderätten i Linköping har hängt löst vid flera tillfällen. Samtliga partier i fullmäktige förutom LL ställde sig positiva till möjligheten att använda expropriation av lantbrukares mark i syfte att öka kommunens markreserv. Ett onödigt och dyrt förfarande. Kolonisterna i Tomteboda fick sin äganderätt kränkt när de utan förhandling eller erbjudande om annan mark ombads att ta sina kolonistugor och flytta. Kommunens agerande i det fallet stred mot lagen. 

Vidare har kommunen senast sagt upp tomträttsavtalet (markisbutiken utmed Malmslättsvägen) som svar på ett konstruktivt förslag om utveckling från fastighetsägaren, troligen även det ett olagligt förfarande. I flera ärenden har kommunen gått hårt fram mot enskilda, samtidigt som man vad gäller slottsparken låter statliga tjänstemän hindra den begränsning i äganderätten som många privata markägare får acceptera.