Svar på insändaren "Bygg inte solcellsparker på produktiv åkermark" (2/11):
I Corren kräver Sigvard Henriksson att solcellsparker på åkermark stoppas, med argumentet att dessa parker förstör åkermarken. Det är ett märkligt resonemang, även om han inte är ensam om detta synsätt. Solceller på åkermark förstör inte åkermarken. Tvärtom är det lätt att återställa marken ifråga om och när man inte längre vill ha solceller där. Detta i skarp kontrast till om områdena bebyggts på något annat sätt. Solcellsparker på åkermark ger också gräsbevuxna ytor som med fördel sköts så att viktiga miljöer för fjärilar, insekter och annan biologisk mångfald skapas. Det går alltså med fog att påstå att solcellsparker faktiskt kan vara ett sätt att rädda åkermark.
Därmed inte sagt att också andra marktyper med fördel kan användas till solcellsparker. Problematiken med utdikade mossmarkers utsläpp av koldioxid har nyligen tagits upp i massmedia. Av Sveriges åkermark och framför allt nedlagda åkermarker består en inte obetydlig andel av sådana sjunkande mossmarker. Att bygga solcellsparker på sådan mark innebär inte bara att grön el skapas, utan kan också ge möjligheter för att minska koldioxidavgången från marken till luften. Det är samtidigt viktigt att solcellsutbyggnaden inte bara sker på landsbygden, utan också sker i stadsmiljön. Befintliga tak och parkeringsplatser som övertäcks med solceller är bara två exempel på hur solcellerna måste bli en mycket mer naturlig del av stadsmiljön. Solceller får inte bli en fråga som ökar klyftan mellan stad och land.
Debatten om solelproduktion är en del av debatten om hur Sverige och resten av världen ska klara av att skapa tillräckligt mycket el och annan för mänskligheten tillgänglig energi på ett hållbart sätt. Ska vi klara av uppgiften kommer en mångfald av olika lösningar att krävas, däribland solelproduktion i solcellsparker.
Utan att beskylla artikelförfattaren för följande präglas debatten om framtidens hållbara energiförsörjningssystem tyvärr av många dikeskörningar. En sådan dikeskörning är att det vi gör i Sverige inte betyder något i det stora hela. En annan dikeskörning är att såga en lösning till förmån för eget älsklingsalternativ.
Samtidigt är det så här långt faktiskt så att de investeringar i grön energiförsörjningsproduktion som gjorts i Linköping, huvudsakligen i Tekniska Verkens regi, hittills varit mycket lönsamma. Utan att vika från behovet av att vi alla i framtiden också behöver leva mer miljöklokt finns det alltså all anledning att tillsammans se framtiden an med positiva förväntningar om vad den nya gröna tekniken har att ge oss alla för mervärden. Detta gäller även solcellsparker på åkermark.