Svar på "Lång väntan för barn med psykisk ohälsa", 14/1.
I en debattartikel beskriver sjuksköterskan My Eklund Saksberg de långa väntetider för hjälp, som råder för barn och unga med psykisk ohälsa. Därtill belyses långa väntetider för neuropsykiatriska utredningar via barn-och ungdomspsykiatrin, (BUP). Behovet är stort!
Samtidigt står att läsa, att yrket som skolsköterska behöver göras mer attraktivt, för att fylla de luckor av skolsköterskor som finns i länets skolor. Med lång egen erfarenhet av skolsköterskeyrket är dessa problem tydliga.
I Linköpings kommun har organisationen för skolsköterskor sedan generationer, haft fokus på hälsokontroller och elevers somatiska (kroppsliga) hälsa. Det var den skolhälsovård som behövdes mest för dåtidens barn-och unga, i begynnelsen av yrket. (Skolhälsovården benämns numera elevhälsans medicinska del.)
Bieffekten av fokus på somatisk vård blir att elevers psykosociala hälsa har fått komma i andra hand. Den psykosociala problematiken ska ”någon annan” ta hand om. Denna ”någon annan” är föräldrar, skolans övriga elevvård: med rektor, specialpedagoger, kuratorer (som tidigare har saknats), skolpsykologer och BUP som har långa väntetider och som dessutom inte är rätt instans, om elevens besvär är av mer psykosocial natur.
Samarbete mellan skola och socialförvaltning är dessutom oftast obefintlig. Sekretess anses vara orsaken. Här finns mycket att göra. Om alla inblandade kan lita på att allt görs för barnets bästa, tror jag att sekretesslagen inte behöver vara ett hinder. God kommunikation mellan alla berörda parter krävs.
Som skolsköterska kan man göra mycket för elever som har behov av samtalsstöd, genom att vara en vuxen som äkta och innerligt lyssnar! Barn är kloka. Barn kan nästan alltid berätta vad som tynger dem, om de ges tid.
Självklart behöver den tid som skolsköterskor har till sitt förfogande öka. Elevhälsans medicinska del bör då göras om, så att elevers fysiska och psykiska hälsa tillses.
Den formella kompetensen för skolsköterskor bör kanske ändras, så att mer barnpsykologi, barnpsykiatri och psykoterapi ingår. Ett annat alternativ vore att psykologer och kuratorer få en större och för barnet väl synlig del i elevhälsan.
För mindre barn har det varit lättare att på egen hand söka upp en skolsköterska än att uttrycka behov av att få komma till en kurator.
En omorganisation av elevhälsan, tror jag är en framgångsfaktor för att elever med psykisk ohälsa ska få rimlig hjälp i tid!
Helena Angvik, sjuksköterska, fd. skolsköterska