Den 15 april publicerade Socialstyrelsen ”Öppna jämförelser av social barn- och ungdomsvård”. 55 procent av barn placerade i samhällsvård blir behöriga till nationellt gymnasieprogram, jämfört med 88 procent av alla barn. Siffrorna talar om hur vi sköter oss, vi samhällsföräldrar till barn som inte kan växa upp med sina föräldrar.
Frågan är om vi kan vara tillfreds, eller om vi skulle behöva en strategi för hur vi ska ta detta ansvar? Jag skriver ”vi” med avsikt, för det är inte ”socialtjänstens barn”, skolans, familjehemmens, institutionernas eller barnens eget ansvar att de får förutsättningar till ett gott liv. Det är hela samhället, du och jag, politiker, företag och naturligtvis socialtjänst, skola, behandlingshem och familjehem som dagligen formar de barn som om 10–15 år ska studera, arbeta och kanske bilda egna familjer. Om det nu går så väl …
Oddsen är dessvärre inte goda. Barn i samhällsvård har som grupp mycket stora överrisker för låga studieresultat, missbruk, kriminalitet, psykisk ohälsa och senare arbetslöshet och biståndsberoende som vuxna. Såväl lekmän som forskare älskar att spekulera i orsakerna till detta och det må väl vara fritt att göra, men det är en stark vetenskaplig samsyn att det är skolan som är avgörande faktor för hur det går senare. Om barn lyckas i skolan, skyddar det mot följderna av annat elände, och om barn misslyckas i skolan, förstärker det effekterna av annat elände.
Om vi för ett ögonblick kopplar på logik och förnuft, så borde vi som samhällsföräldrar vaccinera våra barn i samhällsvård mot skolmisslyckanden. Det finns nästan ingen övre gräns för hur mycket vi kan satsa på att barn i samhällsvård lyckas i skolan, eftersom den alternativa kostnaden är ohyggligt hög i såväl valutorna skattekronor, som humant lidande. Enligt nationalekonomerna Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog rör det sig i snitt om 14,7 miljoner kronor för varje människa som hamnar i utanförskap.
I ”OECD Economic surveys: Sweden 2015” betonar man att ett av de viktigaste hoten mot välfärden i Sverige är sjunkande resultat i skolan och då främst att skolan inte förmår ge stöd till utsatta grupper, tillräckligt tidigt. Det som saknas är en förebyggande strategi inriktad mot de grupper av elever som har en förhöjd risk för misslyckanden.
För gruppen ”barn i familjehem” finns vetenskapligt utvärderade arbetsmodeller. En av dem är Skolfam, som sedan starten i Helsingborg 2005 har hjälpt över 400 barn att lyckas bättre i grundskolan. Hittills har 83 procent av Skolfambarnen som gått ut grundskolan behörighet till gymnasiet. Det är inte tillräckligt, men åtminstone närmare 88 procent för alla barn i Sverige, än 55 procent av placerade barn som klarar gymnasiebehörighet.
Låt oss börja investera i förebyggande insatser för grupper med förhöjd risk att misslyckas i skolan och sluta se det som något vi inte har råd eller tid med. Har vi råd med alternativet?